Trauman

Vad ska man göra när saker händer som är så hemska att man inte kan trösta och lita på att det hjälper att se framåt? Rätt ofta nuförtiden hör jag om händelser och situationer som är så hemska att jag i min skyddade uppväxt aldrig hörde talas om dem. Saker som kan förstöra människor för resten av livet, i alla händelser förändra dem för alltid. Saker som är så tunga att bära att ingen egentligen någonsin ska behöva bära dem och ändå blir det så att många - och flera av dem sådana som redan ät tyngda av annat - får lov att bära.
Fram till för ungefär ett år sedan såg jag på världen som en inte-så-hemsk-plats. Katastrofer var ofta begränsade och det fanns oftast en silverlining. Man lär sig. Man kan komma över och se framåt. Allas gamlingar dör så småningom.
Men saker och ting som man ibland hör om ju äldre och mer öppna ögon man får gör ju att hela hjärnan till slut stängs av. Vad kan man göra? Ingenting. Ingenting hjälper. Det spelar ingen roll att man har skruvat på den mest omtänksamma kranen, inget spelar någon roll för katastrofen är så gigantiskt stor att det inte går att föreställa sig för en medelklasstjej från trygga Järpen.
Då kan man lika gärna stänga av. Tänk att trubbigheten ska komma redan nu... hur blir det då sen?