söndag 9 december 2007

Hända i Malmö

http://sydsvenskan.se/sverige/article285847.ece
Det här skulle lätt som en plätt kunna hända i Malmö också. Jag har drömt mardrömmar om det och varje morgon när jag åker buss så känns det som om man är en dag närmare döden.
Här är det som jag gnäller över. Varje morgon åker jag en buss som kör från Södervärn via Amiralsgatan, Djäknegatan och sedan Norra Vallgatan mot Malmö C. När bussen svänger in på N Vallgatan kan det vara väldigt läskigt. Det finns nämligen inget skydd mot kanalen där. Några, som ser ut att vara mycket provisoriska, järnbockar står där istället för ett staket som jag tror annars skulle vara där. Jag minns inte, men jag har för mig att någon åkte ner i kanalen där för några månader sedan. Eller så minns jag helt fel. I alla händelser finns det inget skydd mot att åka ner i kanalen och svängen som bussen tar är ibland allt annat än säker. För några veckor sedan var det halt i Malmö och det var då jag först noterade det där hålet. Det är ytterst märkligt att det inte finns något skydd där. Det finns en kon, och den ska vi väl tacka så hemskt mycket för när vi sjunker i en buss som är så ny och fin att den kortslutits av vattnet och ingen kommer ut.
Nej, nu var jag osaklig. De nya bussarna har bra hammare som man kan slå sönder rutorna med, det är bra. Men jag vill ändå hemskt gärna, helst, slippa behöva använda dem.
Vem vänder man sig till om man vill ha upp ett sådant skydd? Vägverket? Kommunen?
Nå.
Mitt minne är helt vansinnigt. Den här medicinen tar knäcken på mig. Jag har för länge sedan slutat att ens försöka komma ihåg ifall jag har shamponerat in håret eller inte när jag står i duschen. Jag måste ha en liten teckenlek med mig själv, när flaskan står på ett visst sätt så vet jag att jag har använt den, annars inte. Nyss duschade jag och glömde min teckenlek. Ah denna misär. Jag är helt säker på att jag i alla fall shamponerade och balsamerade in håret i alla fall en gång för mycket.
Det börjar bli löjligt hur mycket påminnelseanteckningar jag har i min mobil. Jag antacknar att jag ska ta medicinen som tar minnet ifrån mig, jag antecknar att jag ska få besök, jag antecknar att jag måste ta ut soporna fast de står innanför dörren, jag antecknar att jag måste ta med min Bellmanskiva till jobbet imorgon, jag antecknar allt möjligt och nu kommer jag inte ens på hälften.
Det enda jag har att lita på är min magkänsla. Om jag har en trevlig magkänsla så vet jag att något kul ska hända och vice versa. Idag t.ex. ska jag få besök, det visste jag igår och imorse men jag visste inte av vem eller varför. Det är märkligt.
Jag skulle vilja träffa min hjärna.
Det är snooker. Det är också en trevlig känsla, men jag vet det också ty snookern står på framför ögonen på mig.

Inga kommentarer: