måndag 11 februari 2008

I'm lovely

Jag har inte ett bra morgonhumör, det vet alla som har spenderat dessa ödesdigra stunder med mig. Mina morgonrutiner är huggna i sten, ingenting får rubba dem för då börjar jag att må illa och får för mig att hela dagen kommer att gå åt helvete. Det kanske är tvångstankar, vad vet jag?
Nå, mina morgonrutiner består i alla fall av att gå upp, kissa, ge katterna mat, tvätta mig och borsta tänderna, sminka mig samtidigt som jag lyssnar på nyheterna samt någonstans där klär jag på mig. Finns det några minuter över sätter jag mig vid datorn, gör det det inte får jag skynda mig iväg till bussen. Tidigare tog jag bussen 07.10, men eftersom en kvinna och jag på den bussen har en outtalad konflikt om den plats som jag satt på varje morgon innan hon började åka den där bussen så orkar jag inte ta den där bussen längre. Så jag tar bussen 06.57. Den går så tidigt att det inte finns en chans att vara där så pass tidigt att jag kan gå på bussen allra först (jag åker från första hållplatsen så den står och väntar i 10 min med öppna dörrar). Så jag har gett upp den där platsen och sätter mig nu istället varhelst det finns plats, dock alltid själv. Vidare läser jag alltid tidningarna, alla tre, de ska läsas i en speciell ordning (Metro, City och sist Punkt SE) och i dessa tidningar läser jag alltid samma saker. Vissa personers krönikor, serierna, Hallå där, artiklar om nyhetshändelser som intresserar mig och så vidare. Aldrig sporten. Sporten har jag av någon anledning sådan stenkoll på sen innan att den som är i tidningarna alltid är för gammal för att intressera mig.
Imorse, när jag gömde mig bakom en tidning när en ny lass bussidioter klev på, hörde jag "vad har du gjort för att förtjäna två platser tycker du?". Jag tänkte "oo, nu blir det bråk här" men sen tänkte jag att hon som yttrade detta måste känna den som var mottagare.
Så jag spetsade öronen bakom min tidning och väntade på ett svar, det kom inget så jag tittade upp.
I samma ögonblick möttes jag av en människa som stod och stirrade stint på mig. "Eh" fick jag ur mig varvid kvinnan upprepade sin fråga.
På morgonen är jag på dåligt humör, kom ihåg det, jag är även dum i huvudet och absolut avslappnad. Jag kan inte vara stressad, rädd, ledsen eller någonting, jag bara är, och jag är irriterad.
Så jag tittade på kvinnan, rörde mig inte från min position som blockerade båda platserna (mind you, det fanns mer än nog lediga platser på bussen för att den här kärringen skulle kunna få sitta alldeles ensam hon också) och sa "Ja, jag ställer i alla fall inga dumma frågor". Kvinnan spottade ur sig ordet "Typiskt!" och satte sig snett bakom mig, där också hon la upp sin väska och korsade benen så överbenet tog upp grannplatsens benutrymme.
Ja, visst fan är det typiskt?

1 kommentar:

Anonym sa...

Fantastiskt bra! Du är snabb i käften du, även i ottan.