Hej

Jag är så blödig. Ibland är jag blödig. Ibland kan jag ta besked om sjukdomar och olyckor med en väldigt sans. Jag vet inte varför det är så, jag är inte i närheten av att luska ut mitt eget psyke. Det har spökat för mig i snart 15 år och jag är bara ytterst lite närmare någon slags slutsats. Det enda som har hänt är att jag har lärt mig att leva med bergochdalbanan.
Nå, nu var det inte direkt en analys av mig själv jag skulle göra här utan istället berätta om den senaste anledningen till att jag grät. Detta skedde för en kvart sedan ungefär. Jag har tv:n på i bakgrunden när jag sitter vid datorn och så hörde jag en låt som jag varje gång jag hör den hajar till på och lyssnar lite extra på. Nu tittade jag upp och såg reklamfilmen. Jag har ju sett den förut och blivit mer och mer berörd för varje gång, men av olika anledningar har jag inte kunnat släppa på känslostormarna.
Det är Friends reklam eller informationsfilm där en kille kommer hem med ryggsäcken full av massa elaka ord som han fått i skolan. Överallt i hans rum ligger det "cp-unge", "mongo" eller "tönt" och skräpar och hans skrivbord är alldeles belamrat av svarta, fula ord.
Men så en dag kommer han hem med ett stort rött "hej".
Solen skiner och Peter von Poehl sjunger om The Story of the Impossible. Jag grinar och grinar.