Jag slog precis på teven och hamnade i ett program om en stackars mamma som har ofantligt jobbiga barn. De gör precis vad de vill och hon har ingen kontroll.
Hur har folk klarat detta i alla år om sanningen är att man inte kan kontrollera dem?
Jag var nyss och handlade. I kön känner jag hur någon börjar slå upprepade gånger på min högra skinka. Jag vänder mig om, ser en liten snorunge på kanske sex år säger "men..." och letar efter mamman som står någon meter bort "eeh" säger jag och tittar på henne och sen på ungen. "Ja, hon är ett barn" säger mamman med en mycket förklarande ton. "Onekligen" säger jag och flyttar mig bort från ungens slag. När jag betalat mina grejer rusar samma unge till andra sidan av kassan, klättrar upp på hyllan i slutet på kassan, tar flera av mina grejer i sina slemmiga händer, håller upp dem och ropar "mamma, vad är det här för nåt" sen börjar hon skaka grejerna våldsamt. Jag går dit, säger "nu lilla fröken får du flytta på dig" "men mamma?" säger ungen som om hon vädjar till mamman, det verkade nämligen som om det var på mammans order hon begav sig på jakt efter mina varor. "Ja, vad är det gumman!" säger mamman samtidigt som hon letar efter mynt i sin plånbok. Jag krånglar mig förbi ungen som inte verkar göra några ansatser att lyssna på mig, packar ner mina grejer i påsen, rundar mamman som nu också kommit och ställt sig i vägen med mig, avger en djup suck och ger mig iväg. Med onödigt hög röst hör jag mamman säga till ungen "du ska akta dig för SURA TANTER gumman".
Alltså människor. Jag undrar ju fan.
Det är 34 grader på min innegård. Det är varmt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag är helt förvånad. "Ja hon är ett barn"... ska man skratta eller gråta? Handlar du på ett ICA i något slags parallellt universum där 50% av befolkningen är freaks? Det är ju helt otroligt vilka grejer som händer på det där plejset! Du borde ta med dig en dold kamera nästa gång du handlar. :D
Skicka en kommentar