Åh detta lidande! Men först vill jag skriva om bra grejer. Igår umgicks jag med lilla Alma och Jonas och det var så roligt. Först fick jag en kram av Alma, sen ville hon hålla mig i handen två gånger och efter det var hon väldigt söt och frågade vad "Elena äta?"
Det där kommer att bli en bra människa, det märker jag det. Märkligt annars med så bra föräldrar f.ö.
Nå. Nu till lidandet.
Jag sitter just nu på tåget upp till Falkenberg och har till detta tåg åkt buss. När jag skulle till bussen hade jag missberäknat hur mycket tid jag hade på mig och plötsligt kom bussen, innan jag hunnit till hållplatsen. Så jag sprang över vägen men snubblade över allt mitt shit och landade på knäna och händerna. Vid ett tillfälle var jag till och med nere med magen på marken. Mitt på ett övergångsställe framför nosen på en taxi. Jag tittade upp och flinade (efter det obligatoriska "öööh, aaah") mot taxin men rutan var tonad så jag såg inte om chauffören var på språng att hjälpa mig eller om han/hon bara satt och flinade.
Nu är knät lite blodigt och svidande och det är ju som det är. Sånt hade man jämt när man var liten, men nu... nu är det som om jag funderade på att ta en stor avstickare till apoteket för att se över vad de har i sårtvätt och annat. Men skit i det. Det gör ont i knät... alltså inte svid utan ont. Jag böjde mig ner och höll på att skita på mig, knät har ingen vilja och ingen stadga. Jag hoppas att det bara är jag som är lite skakig efter ett sådant trauma (hahaha).
Jaja. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Uppdrag granskning (om det går här på spåret). Toodeloo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar