Perspektiv

Klockan sex imorse vaknade jag och kände mig som om jag hade sovit på tok för lite. Jag hade ju ändå sovit sex timmar och tycker inte att det borde ha känts så plågsamt, men jag stapplade omkring i lägenheten och försökte fånga upp piggheten som undflydde mig hela tiden.
Inte visste jag väl då att det slocknade ett liv som jag har berörts av just då.
Just då, klockan sex imorse somnade Sabina Najjar in efter en lång tids sjukdom (ni kan se länken till hennes blogg till höger). Jag känner henne inte alls, jag har bara några gånger skrivit kommentarer i hennes gästbok på hennes blogg. Men jag har berörts. Jag har berörts så av hennes öde och jag vet inte varför. Kanske för att jag är för empatisk för mitt eget bästa... eller för att jag är just så empatisk som jag mår bra av att vara. Sabina Najjar var en mor till två flickor. Hon kämpade mot hudcancer till och från sen -06 och blev till sist intagen på sjukhus p.g.a tumörer i halsen. Den sjukhusvistelsen kom hon aldrig ifrån och precis på tröskeln till en experimentell behandling i Uppsala somnade hon in.
Hon kämpade som en galning och av allt jag läst i hennes blogg kan jag inte se att hon någonsin gav upp. I alla fall inte utåt.
Det är sorgligt och hemskt och det är vidrigt att hon fick lida så länge, jag hoppas så att hennes sista tid var fri från smärta och ångest.
Jag hoppas men vem kan veta?

Det sätter saker och ting i perspektiv.
Trött var jag imorse kl. 6, men det var också allt. Jag har lite svårt att hitta livsgnistan just nu, men det jag bråkar med just nu är ju INGENTING mot var hon och så många med henne har kunnat gå igenom.

Saker och ting mår bra av att bli satta i perspektiv ibland.