Gudarna

Sen november har min hälsa inte varit vad den borde. Jag kan minnas när det började och jag kan minnas hur det har känts. Det har blivit sämre och sämre och efter att ha träffat två läkare som hade två helt olika åsikter om det hela började jag misströsta ganska rejält.
Var kan man vända sig om man inte får vända sig till läkare?
Vadå "får"? Tänker ni. Det får jag väl. Jo jag får, jag får försöka. Jag har försökt. Men i Malmö är det näst intill omöjligt att få tag på en läkare.
Förut bodde jag så att Kroksbäcks vårdcentral var min vårdcentral. Glad i hågen ringde jag dit och försökte få en tid för en krämpa jag hade på den tiden. Måndag morgon försökte jag på, men si det gick inte. De har bara telefontid på onsdag och då bara under en timme. Jag försökte ringa denna onsdag och kom helt enkelt inte fram. Ingen uppringningsfunktion, ingen telefonsvarare utan bara en upptagetton.
Efter en misslyckad vecka ringde jag igen på nästa onsdag. Helt omöjligt att komma fram, tut tut tut. Jaha. Jag ringde och ringde och ringde och plötsligt gick några signaler fram, men då var det kanske bara fem minuter kvar av telefontiden. Jag kom fram och berättade att jag skulle vilja boka tid hos en läkare. Det gick inte, fick jag veta, alla läkare var fullbokade den här veckan.
"Jaha" sa jag, "men det är ok" försökte jag, "jag kan ta en tid nästa vecka eller veckan därpå, det gör ingenting".
Då fick jag veta något verkligt dumt.
De kunde bara boka en vecka framåt i taget.
Alltså: bara telefontid en timme i veckan, bokningssystemet sträckte sig bara en vecka framåt och det var praktiskt taget omöjligt att komma fram på telefon.
"Men va? Då kan det alltså bli så i praktiken att man aldrig får tag på en läkare?"
"Ja, så kan det vara" sa den snäsiga sköterskan (varför är telefonsköterskorna alltid så himla snäsiga och besvärade?).
Ingen lycka.
Jag gjorde då som jag har gjort nu, ringde runt till en massa privata vårdinstanser och fick till slut napp, det hela löste sig och jag var glad igen.
Men nu har jag haft verkliga problem. Jag har inte kunnat äta något annat än flytade mat om jag vill undvika att få vrålont efteråt.
Härligt.
En läkare i Malmö sa som sagt en sak, en läkare i Lund sa en helt annan sak. Efter att ha gråtit ganska mycket över hopplösheten i det hela samlade jag kraft och ville träffa den första läkaren igen.
Den snorkiga sköterskan sa "jag tycker att du ska gå till din NYA läkare igen" när jag berättade hur det hade varit. Som om jag hade varit otrogen eller på annat sätt förnärmat vårdcentralen.
Efter en hel del tjat och försök till förklaring varför jag varit så okänslig mot just deras heder fick jag... en telefontid.
Strålande. Tack så mycket.
Telefontid.
Telefontiden kom och gick. Jag började misströsta igen och började så smått planera för min nära anstående depressionsperiod. Men så ringde läkaren, nästan en timme över tiden och vi pratade och pratade och pratade. Den stackaren ville säkert gå hem men jag hade givit mig den på att INTE släppa det hela förrän jag hade fått fram alla mina tankar kring det här.
Det gav resultat.
Helt enastående.
Det visade sig att mitt nervsystem som just nu är under stark påverkan av två starka mediciner också påverkar magen och tarmarnas funktion. Ett svar.
Äntligen.
Äntligen vet jag varför jag inte kan äta en köttbulle utan att få galet ont.
Nervspasmer. Ett lite fånigt ord men det gör ont i verkligheten.

Därmed inte sagt att det onda ger sig, jag måste bestämma om jag ska offra kindsmärta eller magsmärta. Medicineringen för det ena skapar nämligen det andra. Det är strålande.

Men himmel och plättar vad ett besked kan lindra.

Synd bara att det måste vara så evinnerligt krävande att få träffa en läkare. Man måste vara frisk för att vara sjuk, det ska gudarna veta.