Wish me luck

Gud i himmelen vilken fruktansvärd kväll/natt jag har haft. Jag vill gärna tacka, och då vill jag framför allt tacka den svenska sjukvården som är en riktig klippa att luta sig emot när det blåser snålt.
I förrgår började jag känna att det gjorde lite ont när jag kissade. "Hm, det här skulle kunna bli en urinvägsinfektion" tänkte jag men tänkte inte mer på det för sånt brukar vara lindrigt på mig.
Lördagskvällen och lördagsnatten gick och jag trodde att jag hade klarat mig. Så gick jag ut på promenix framåt eftermiddagen och hamnade någon timme i en park som badade i sol. Frid och fröjd. Så fick jag sällskap och precis när vi bestämde oss för vad vi skulle göra kände jag att min kissnödighet plötsligt blivit mycket akut. Så vi gick in på Triangeln och tog hand om det lilla problemet. Inte utan en eftersmärta som var ganska så väl tilltagen.
"Jaja, det löser sig" tänkte jag och gick hem. När jag kom hem så kändes det omöjligt att sitta still. Det var som om jag hade druckit två ton vätska och nu skulle allt ut. Problemet var bara att varje gång det försökte komma ut så skulle nog urinblåsan och kanske annat valfritt organ också med ut. Så kändes det i alla fall.
Efter några timmar av hysteriskt städande och tvättande ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Kvinnan där sa att det lät som en uvi och att jag skulle känna efter om jag ville gå till läkare ikväll eller ej. Men kom det blod så skulle jag gå.
Jag väntade några timmar till och framåt 22 så kom det ganska duktigt med blod. I samma veva böjde jag mig ner för att klappa på Clovis och då gjorde det så sjukt ont både i magen och i ryggen att jag inte riktigt visste om jag skulle klara mig till stående läge igen.

Efter att ha druckit en liter tranbärsjuice (som söta J kom med till mig) och en halvliter tranbärsbrus klarade jag inte mer utan bestämde mig för att gå till Jourläkarcentralen.
Så jag gick dit, eller stapplade kanske är en mer riktig beskrivning. Hela tiden med J i telefon, jag kunde knappt prata, det enda jag sa var "prata med mig!" till honom hela tiden. Så kommer jag äntligen dit, efter att ha övervägt att sätta mig en i en buske eller två på vägen. När jag går igenom dörrarna ser jag direkt "Anmälan" och skyndar mig dit, för jag tänker att de kommer att vilja ha urinprov så jag ska nog inte gå på toa, fastän jag höll på att dö.
Jag möts av en väktare som säger "Hallådär, vi har stängt" "Eh, jaha... dörrarna öppnades" försökte jag ytterst ynkligt och väldigt dubbelvikt.
"Nej men vi har stängt nu" fortsätter väktaren och jag skiter i vilket, jag vill bara gå på toa.
Så jag stammar fram nåt om att "jag kom hit för att jag har jättestora problem och kan jag få låna..." så hör jag en kvinnoröst bakom mig: "Här är stängt", "Jag försökte säga det" sa väktaren och tittar surt på mig. Vid det laget håller jag på att kissa på mig känns det som.
"Förlåt, alltså dörrarna öppnades och jag gick in" sa jag och tittade på kvinnan i vita kläder. "Jaha, då har du inte låst dörrarna ordentligt, för här är stängt" säger sköterskan surt mot väktaren den här gången "Jo, jag hade..." börjar väktaren men jag avbryter honom och försöker förklara att jag är där för att jag har väldigt ont och vill bara komma till delen då jag frågar om jag får låna toaletten men kvinnan avbryter mig innan jag kommit längre än "jo, jag kom hit för..." och säger "här är stängt".
"Jaja, men får jag låna toaletten?!" nästan skriker jag nu och kvinnan småler lite och säger "Jadå."
Innan jag går in på toa så vänder jag mig mot kvinnan igen och säger "Vart ska jag gå?", "Dit in" säger kvinnan och pekar på toan. "Jamen alltså, om jag ska få tag på en läkare", "Ja, akuten, här är stängt".
"Jo, tack, jag har förstått det" säger jag och slänger igen dörren och sätter mig för att plåga mig en stund.

Så jag stapplar bort till akuten, nu mer plågad än någonsin. Väl där är räkneverket på 650 och jag fick 653. "Lycka" tänkte jag och började vanka, för om jag skulle ha satt mig hade jag lika gärna kunnat lägga mig för att dö också. In kommer en kvinna, får nummer 657 i sin hand och skiter fullkomligt i det. Istället tränger hon sig in när nummer 650 är färdig, innan sköterskorna hinner plippa fram 651 och menar helt sonika att nu är det hennes tur. Inte för att vi andra som sitter där är där för att det är något speciellt akut. Nej, det är ju inte därför vi har gått till Akuten. Det är ju för att vi tycker om slitna möbler, gråa väggar och barn som skriker. Det är det bästa vi vet. Kärringen får sitt ärende omhändertaget och jag väntar och väntar. Äntligen går 651 och 652 dit och får sina ärenden omhändertagna. Ingen av de som är före mig kan sina barns personnummer vilket gör att det hela tar en evig tid.
När det äntligen blir min tur så korvar jag mig fram till luckan och säger "Hej, jag tror att jag har fått en uvi som är det värsta jag har varit med om. Jag låg hemma och försökte, men jag kan inte vänta till imorgon".
"Vi tar inte in urinvägsinfektioner här" säger kvinnan i luckan och stoppar en örontermometer i mitt öra.
Då sätter jag mig ner och börjar gråta. "Har du mycket ont?" frågar kvinnan och jag funderar på om jag ska trilla i golvet och spela död eller svara "näe, det känns men fan, jag kände ändå för en kvällspromenad såhär klockan 11 på kvällen".
Jag bara hulkar och fram kommer en man och ställer sig alldeles bredvid mig. Kvinnan börjar fråga om hur det är när jag kissar och jag stannar upp i mitt snorande och tittar upp på mannen. "Var det något du ville?" frågar jag honom efter att sköterskan återigen ställt frågor till mig som jag vägrar att svara på när han står där bredvid och lyssnar. "Ja, kan du öppna dörren åt mig" säger gubben och verkar ta exakt noll notis om att han precis har klampat in i en ganska känslig situation. Nej, för gudarna, HAN SKULLE JU IN, då är det ju viktigt att han får service omedelbart. Skit i att jag sitter där och hulkar.
Så jag får en remiss skriven. Till idag på min vårdcentral. Jag blir hemskickad med några panodil, sjukt ont i ryggen och när jag kommer hem så kräks jag.
Sköterskan hade alltså litat blint på min egna diagnos av mina besvär. Tänk om jag var gravid och höll på att få missfall, tänk om jag hade njursten eller fått ett slag? Tänk om jag hade ramlat ner för en trappa eller tänk om jag hade råkat stoppa upp någonting i urinvägarna.
Nej. Det var så pass säkert att jag hade rätt i min uvi-teori att jag fick gå hem igen, men inte säkert nog för att jag skulle kunna få antibiotika där och då.
Nu har jag sovit, vaknat, plågats, sovit, vaknat och plågats och nu ska jag strax till läkare.
Wish me luck.