torsdag 20 augusti 2009

Duktiga flickan

Hela min världsbild har rubbats. Det här har jag insett den senaste tiden och det slog till slut ner i mig med full kraft inatt.
Plötsligt kändes allt så förbannat jävla skithopplöst.
Jag har under hela mitt liv försökt att göra precis allting rätt. Jag minns till och med min allra första dag i skolan. Jag och mamma var allra först där och jag fick riva bort almanackebladet för fröken Anna-Lisa.
Den dagen bestämde jag mig för att jag skulle vara duktig och skötsam. Så jag satte mig ordentligt på stolen, rak i ryggen och med armarna på bänklocket. Helt still och tyst satt jag och så har jag mer eller mindre suttit sedan dess. Jag har alltid sett till att få bra poäng och höga betyg. När studenten blev tagen gick jag omedelbart till högre studier och såg alltid till att klara alla tentor på första försöket. Trots att jag gick igenom en massa hemska hemskheter mitt under studietiden med sammanbrott och uppbrott från hem och vänner lyckades jag ändå alltid få färdigt allting godkänt (minst) och i tid. Alltid.
När det har handlat om andra saker som jobbsökeri, bostadsbidrag, bostadsletande och andra vuxenpoängsaker har jag alltid, alltid försökt att vara ute i god tid. Ska jag flytta så bokar jag lastbil eller släp minst tre månader i förväg. Jag börjar packa samma sekund som tanken slår mig och har allting utom toarulle och tandborste färdigt åtminstone en vecka före flyttdagen.
Ska jag resa någonstans så har jag packat färdigt, undersökt om man behöver Visum, växlat pengar, tagit alla nödvändiga och icke nödvändiga vaccinationer minst en månad i förväg.
Sådan är jag (till mångas förtret) och sådan har jag alltid varit.
Anledningen till detta är för att jag har tänkt och trott att om jag är duktig, snäll, redig, ordentlig, organiserad och förberedd så kommer saker och ordna sig.
Det är den här världsbilden som har rasat för mig.
För länge sedan började jag söka hjälp hos läkare. Efter att ha blivit skjutsad mellan ett drygt halvdussin olika läkare, fått en remiss skickad, kollat upp detta själv flera gånger om och personligen lämnat över remissen har jag ändå inte fått någon hjälp.
Trots att jag sökt hundratals och åter hundratals jobb, jobbat flitigt som bara fan när jag har fått jobb, alltid försökt att sköta mig bra och duktigt och anstränga mig det där lilla extra sitter jag ändå här fullständigt och totalt arbetslös. Trots att jag tagit alla tentor med minst G på första försöket. Trots att jag är villig att jobba både en och två timmar bort. Trots att jag har sökt alla möjliga och omöjliga procent och arbetstider. Trots att jag har erfarenhet och strålande referenser.
Trots att jag har varit duktig.
Nothing.
A-kassan. A-kassan började jag att kolla upp redan i slutet på maj. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger för att höra vilka papper och intyg som behövdes. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger till massa olika instanser som skulle ge mig dessa intyg och bad om att få dem. Varje gång jag ringde till a-kassan fick jag nya besked, varje gång jag ringde till arbetsgivare och annat fick jag nya besked. Till slut tyckte jag att jag hade researchat mig fram till vilka papper som skulle skickas. Så jag skickade. Jag skickade och jag skickade och jag skickade och jag drog kopior och jag skickade. I GOD TID. Redan i juni började jag skicka in grejer och bara av den anledningen att man inte får skicka in Anmälan om arbetslöshet förrän man är arbetslös väntade jag till början på juli innan jag skickade in denna blankett och de som bad om att få pengarna utbetalda till mitt konto samt de som anmälte mig till Internetkassan.
Alla papper inne.
Trodde jag.
Jag trodde att jag hade varit duktig. Redig. Ordentlig. I tid. Överdrivet noga.
Nej.
Jag ska skicka in ett intyg som ingen har hört talas om. Frågar man arbetsförmedlarna vet de inget om det, frågar man Försäkringskassan vet de inget om det, frågar man självaste a-kassan vet de inget om det.
Men just den handläggaren som jag har fått verkar ha stenkoll på detta.
Jag SKA skicka in intyg som intygar vilka timmar, minuter och sekunder jag har fått sjuklön. Tack vare detta får jag vänta i ytterligare tre veckor innan mitt ärende handläggs.
Jag tyckte att jag hade varit duktiga flickan, men detta är något helt nytt. Ikraftträtt den 1 juli 2009. Ingen känner till det, det är hemligt och listigt. Det är a-kassans sätt att fördröja utbetalningarna så de räntar av sig.
Jag har alltså att se fram emot ytterligare en nollmånad.
Trots att jag gick direkt från gymnasiet med höga betyg till universitetet. Trots att jag klarat alla mina tentor och uppsatser med flygande färger och god tidsmariginal. Trots att jag alltid jobbat som en galning så fort jag har fått chansen.
Trots detta sitter jag i klistret, både fysiskt men framför allt mentalt.

Det finns en anledning till att jag är som jag är och det är inte för att jag gillar att leva på gränsen. Jag vill ha saker och ting ORDNAT och jag vill kunna ORDNA det själv. Kan jag inte det eller om jag blir förd bakom ljuset av sådana här saker blir jag vansinnig och börjar hyperventilera.

Jag vet att det finns i alla fall en handfull personer som läser den här bloggen. Dock är det nästan aldrig någon som kommenterar. Jag kan berätta om alla möjliga saker som har med remisser som har försvunnit, ledsna eller glada dagar, livsreflektioner eller andra mer eller mindre intressanta saker att göra och ändå får jag INGENTING tillbaka.

Därför blir det här det sista jag skriver här.
Jag är LESS nu.

5 kommentarer:

Johanna sa...

Jag brukar skriva. Men efter som du i regel inte skriver ett svar så känns det som om du inte uppskattar att man skriver. (Vet att du tycker om kommentarer, vi pratade om det på bdb)

Yster sa...

Nu har jag äntligen har fattat hur man hittar hit ska du sluta, Mäh!
varför skriver du inte när det händer braiga saker också? Som att du fårr jobb, att vi kom och hälsade på, att du åkt MC... Hursom så skriver du bra.

Milla sa...

Hej! Har tittat in hit då och då men måste erkänna att jag har varit dålig på att lämna kommentarer...

Om du fortsätter att skriva LOVAR jag att kommentera mer ofta!

Jag vill fortsätta följa dig och höra om när du kirrar Drömjobbet och du blir av med smärtan. Och allt annat bra som kommer att hända!
Snälla...

Anonym sa...

Amiable dispatch and this mail helped me alot in my college assignement. Thank you seeking your information.

Anonym sa...

Well I agree but I contemplate the post should prepare more info then it has.