Sluta

Jag vet att det finns många som undrar hur det går med mig. Jag kan då komma med denna uppdatering.
Jobb: Det går inte alls. Jag söker alla jobb jag ser och till och med sådana som jag inte ser, men nej. Jag vet inte om det går ett rykte om mig att jag är bärare av svininfluensan eller tbc. Kanske är mina referensbrev (som jag iofs aldrig får visa) egentligen hemligt kodade och menar att jag är hemsk. Kanske har jag något typ av karaktärsfel som ingen upplyst mig om. Faktum är i alla fall att jag är ständigt och obönhörligt arbetslös på obestämd framtid.
Det är fan en bedrift att lyckas med med tanke på all utbildning och ändå erfarenhet som jag har.

Läkare: Det går inte heller alls. Specialisten som hade fått remissen har telefontid en timme i veckan på onsdag eftermiddag. Som tur var satt jag och ringde just då och efter 40 minuters upptaget kom jag fram bara för att få veta att INGEN REMISS HAR SKICKATS. Jag har gått omkring och väntat och väntat på... ingenting. Jag hade kunnat vänta i all evinnerlighet men det finns ingen remiss i mitt namn, deal!
Jag ska göra det. Imorgon ska jag få mina journaler och då ska jag lusläsa igenom det hela och se om det står "Verkar hitta på" eller "Orsak: hypokondri" någonstans och att det är det som är anledningen till att journalen inte skickats. När jag pratade med vårdcentralen igår så frågade kvinnan jag pratade med "du kanske vill ha remissen skickad?". Joråtacksåatte, det vill jag gärna. Jag ska få lov att ringa till en läkare imorgon och han "kanske kan ordna" det åt mig. Jag har aldrig träffat den här nya läkaren. Det blir läkare nummer, vad, sex-sju? Ingen. Vill. Hjälpa. Mig.

Det är roligt när man ibland pratar med folk om detta och jag får rådet att verkligen anstränga mig. "Har du ringt och verkligen legat på hos specialisten?" "Har du ringt andra allmänläkare och bokat tid?" "Har du skickat iväg 20-40 spontanansökningar till olika skolor och företag?" "Har du ringt och följt upp din ansökan sju gånger?" "Har du gått omkring på stan med en trottoarpratare fasttejpad på kroppen som meddelar att du kan arbeta för mat?"
HAR DU DET?

Jag kan meddela att jag har gjort allt och lite till. Till skillnad från många jag vet som har både jobb och pålitliga läkare som INTE HAR BEHÖVT ANSTÄNGA SIG SÅHÄR JÄVLIGT.

Det är inte meningen att man ska behöva göra sådana här grejer, men i mitt fall verkar det onekligen vara verklighet.

Hur kan jag förvänta mig att hitta ett jobb/en läkare om jag inte anstränger ihjäl mig. Varför är jag ledsen för? Tänk på något annat. Sluta att vara ledsen.
Alla andra klarar det ju. Varför inte jag?