Tröstlöst

Jag har varit okry.

Jag är faktiskt lite orolig över det där. I november 2008 började jag först känna av symptomen och jag har lidit av dem sedan dess. Dessa symptom hämmar mig ganska mycket i mitt vardagliga liv. Jag får välja mellan att antingen få ont och strunta i det hela och leva som vanligt eller ge efter och vara ohyggligt försiktig mest hela tiden. Under den största delen av den här tiden har jag varit mycket försiktig, men den senaste tiden har jag struntat i det och bara använt mig av Apotekets receptfria smärt- och symptomlindrande produkter.

När jag idag gick in och tittade på bipackssedeln såg jag att dessa inte får användas under mer än tre veckor, sen måste man uppsöka läkare. Jag har uppsökt läkare. Ikväll när jag räknade efter har jag pratat med inte färre än fem läkare om detta. Alla har mer eller mindre haft olika teorier och de har allihopa inneburit att jag skickas från den läkaren som jag just då besökt till en annan. Med sviktande resultat.
De fem läkare som jag har sökt hjälp hos har varit tre allmänläkare och två specialister. Specialisterna har jag pratat med på uppmaning av allmänläkarna. Alla fem hade olika teorier och ingen ansåg sig själv vara den som är bäst lämpad att hjälpa mig. (Notera att jag hoppar mellan olika tempusformer, detta för att det hela pågår i detta nu.)  En av allmänläkarna var lite annorlunda än de andra dock, han lovade att kalla mig igen och utvärdera den behandling som han tyckte skulle vara käck. Detta var i mars, jag väntar fortfarande på den där kallelsen som skulle följa efter två veckor.
Fast jag håller inte andan, sen den läkaren har jag hunnit vara hos flera andra läkare. Buden är många men de verkar allihopa ha det gemensamt att de i hemlighet verkar tycka att jag förtjänar att göra de inskränkningar som jag måste göra i livet för att hålla smärtan stången. Ingen har sagt det, men det känns lång väg.

Den senaste läkaren var också en allmänläkare. En alldeles grön allmänläkare som jag fick komma till pga att jag fick the mother of all UVI:s och bäckenbotteninflammation. Jag ansåg det lämpligt att insistera på att han hjälpte mig med detta också och det gjorde han, i form av att skriva en remiss till en specialist. En riktigt riktig specialist med gott rykte och välkänt namn. Detta var i maj om jag inte missminner mig, ännu har jag inte hört ett pip. Inte ens ett "Du är välkommen om 12 månader" utan verkligen ingenting.
Jag väntar således nu. Folk uppmanar mig att gå till fler läkare, eller tillbaka till samma, eller till akuten för att sätta mig och grina. Inget känns särskilt angeläget. Ibland får jag uppmaningen att ringa till sjukvårdsupplysningen. Hur många gånger jag har gjort det har jag tappat räkningen på, men detta leder oftast till att 

1. Jag blir uppmanad att uppsöka läkare
2. Jag blir uppmanad att testa apotekets receptfria mediciner

Inget av detta har lett någonstans. Jag tror inte att de läkare som jag har träffat har något intresse av att hjälpa mig. Jag önskar mig en läkare som vill lyssna på mig i mer än två minuter och verkligen lyssna på min historia och sen verkligen undersöka vad det skulle kunna vara men det verkar vara en utopi. I något program på Tv3 sitter ett helt team med läkare och slår sina kloka huvuden ihop, detta för att det är exceptionella fall. Varför kan inte vanligt folk få tid och kloka huvuden? Räcker inte skatten till det? Vad exakt räcker skatten till? Fem olika läkare med fem olika teorier och fem olika ursprungsländer på deras respektive läkarutbildning?

Ibland är det väldigt tröstlöst alltihopa.