Duktiga flickan

Hela min världsbild har rubbats. Det här har jag insett den senaste tiden och det slog till slut ner i mig med full kraft inatt.
Plötsligt kändes allt så förbannat jävla skithopplöst.
Jag har under hela mitt liv försökt att göra precis allting rätt. Jag minns till och med min allra första dag i skolan. Jag och mamma var allra först där och jag fick riva bort almanackebladet för fröken Anna-Lisa.
Den dagen bestämde jag mig för att jag skulle vara duktig och skötsam. Så jag satte mig ordentligt på stolen, rak i ryggen och med armarna på bänklocket. Helt still och tyst satt jag och så har jag mer eller mindre suttit sedan dess. Jag har alltid sett till att få bra poäng och höga betyg. När studenten blev tagen gick jag omedelbart till högre studier och såg alltid till att klara alla tentor på första försöket. Trots att jag gick igenom en massa hemska hemskheter mitt under studietiden med sammanbrott och uppbrott från hem och vänner lyckades jag ändå alltid få färdigt allting godkänt (minst) och i tid. Alltid.
När det har handlat om andra saker som jobbsökeri, bostadsbidrag, bostadsletande och andra vuxenpoängsaker har jag alltid, alltid försökt att vara ute i god tid. Ska jag flytta så bokar jag lastbil eller släp minst tre månader i förväg. Jag börjar packa samma sekund som tanken slår mig och har allting utom toarulle och tandborste färdigt åtminstone en vecka före flyttdagen.
Ska jag resa någonstans så har jag packat färdigt, undersökt om man behöver Visum, växlat pengar, tagit alla nödvändiga och icke nödvändiga vaccinationer minst en månad i förväg.
Sådan är jag (till mångas förtret) och sådan har jag alltid varit.
Anledningen till detta är för att jag har tänkt och trott att om jag är duktig, snäll, redig, ordentlig, organiserad och förberedd så kommer saker och ordna sig.
Det är den här världsbilden som har rasat för mig.
För länge sedan började jag söka hjälp hos läkare. Efter att ha blivit skjutsad mellan ett drygt halvdussin olika läkare, fått en remiss skickad, kollat upp detta själv flera gånger om och personligen lämnat över remissen har jag ändå inte fått någon hjälp.
Trots att jag sökt hundratals och åter hundratals jobb, jobbat flitigt som bara fan när jag har fått jobb, alltid försökt att sköta mig bra och duktigt och anstränga mig det där lilla extra sitter jag ändå här fullständigt och totalt arbetslös. Trots att jag tagit alla tentor med minst G på första försöket. Trots att jag är villig att jobba både en och två timmar bort. Trots att jag har sökt alla möjliga och omöjliga procent och arbetstider. Trots att jag har erfarenhet och strålande referenser.
Trots att jag har varit duktig.
Nothing.
A-kassan. A-kassan började jag att kolla upp redan i slutet på maj. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger för att höra vilka papper och intyg som behövdes. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger till massa olika instanser som skulle ge mig dessa intyg och bad om att få dem. Varje gång jag ringde till a-kassan fick jag nya besked, varje gång jag ringde till arbetsgivare och annat fick jag nya besked. Till slut tyckte jag att jag hade researchat mig fram till vilka papper som skulle skickas. Så jag skickade. Jag skickade och jag skickade och jag skickade och jag drog kopior och jag skickade. I GOD TID. Redan i juni började jag skicka in grejer och bara av den anledningen att man inte får skicka in Anmälan om arbetslöshet förrän man är arbetslös väntade jag till början på juli innan jag skickade in denna blankett och de som bad om att få pengarna utbetalda till mitt konto samt de som anmälte mig till Internetkassan.
Alla papper inne.
Trodde jag.
Jag trodde att jag hade varit duktig. Redig. Ordentlig. I tid. Överdrivet noga.
Nej.
Jag ska skicka in ett intyg som ingen har hört talas om. Frågar man arbetsförmedlarna vet de inget om det, frågar man Försäkringskassan vet de inget om det, frågar man självaste a-kassan vet de inget om det.
Men just den handläggaren som jag har fått verkar ha stenkoll på detta.
Jag SKA skicka in intyg som intygar vilka timmar, minuter och sekunder jag har fått sjuklön. Tack vare detta får jag vänta i ytterligare tre veckor innan mitt ärende handläggs.
Jag tyckte att jag hade varit duktiga flickan, men detta är något helt nytt. Ikraftträtt den 1 juli 2009. Ingen känner till det, det är hemligt och listigt. Det är a-kassans sätt att fördröja utbetalningarna så de räntar av sig.
Jag har alltså att se fram emot ytterligare en nollmånad.
Trots att jag gick direkt från gymnasiet med höga betyg till universitetet. Trots att jag klarat alla mina tentor och uppsatser med flygande färger och god tidsmariginal. Trots att jag alltid jobbat som en galning så fort jag har fått chansen.
Trots detta sitter jag i klistret, både fysiskt men framför allt mentalt.

Det finns en anledning till att jag är som jag är och det är inte för att jag gillar att leva på gränsen. Jag vill ha saker och ting ORDNAT och jag vill kunna ORDNA det själv. Kan jag inte det eller om jag blir förd bakom ljuset av sådana här saker blir jag vansinnig och börjar hyperventilera.

Jag vet att det finns i alla fall en handfull personer som läser den här bloggen. Dock är det nästan aldrig någon som kommenterar. Jag kan berätta om alla möjliga saker som har med remisser som har försvunnit, ledsna eller glada dagar, livsreflektioner eller andra mer eller mindre intressanta saker att göra och ändå får jag INGENTING tillbaka.

Därför blir det här det sista jag skriver här.
Jag är LESS nu.

Remiss...

Ok.
Nu är jag förbannad.

I förra veckan ledsnade jag till slut på att vänta på att jag skulle få en kallelse från specialisterna som skulle titta på mitt onda och ringde och frågade vad som hände.
Ingenting hände.
De hade inte fått någon journal till den läkare som jag hade fått besked om och jag höll på att bryta ihop. Jag tog mig samman, ringde till vårdcentralen som hade utfärdat remissen och bad att få mina journaler och en kopia på remissen.
Så kommer jag dit, receptionisten ger mig mina journalpapper men kan inte hitta kopian på remissen. Han letar och letar, går in och frågar någon som jobbade med läkaren som jag hade pratat med på telefon den dagen då jag fick löfte om detta.
Till slut kommer han tillbaka och berättar att det tokigaste har hänt: han visste ju inte att jag skulle hämta remissen personligen så han hade ju skickat den på posten.
Jaha, tänker jag. Skitsamma, bara jag får den. Så kommer jag hem, tittar igenom papperna som jag fått och där, längst bak i högen, på ett gult papper, har vi ju remissen. Stämplad med dagens datum av den läkare som jag pratat med på telefon samma vecka.
Jag kan vänta i all onändlighet på en postad remiss eftersom jag har densamma här framför mig. Receptionisten hade således chansat på att han hade postat den, men i verkligheten hade jag den precis i handen.
Nå.
Läkaren informerade mig om att det inte var den läkare som jag först hade fått information om som hade stått som mottagare på remissen utan en helt annan. Jaha, tänkte jag återigen och väntade till idag för att ringa till denne då han inte hade telefontid förrän nu.
Jag pratade med samma kvinna som sist hade givit mig besked om att det inte hade kommit in någon remiss till specialist A. Jag berättade mitt ärende och hon letade i specialists B:s papper. Ingenting där. Kanske hade den skickats inom den senaste veckan och därför inte kommit?
Jag påpekade att den hade skickats den 12 maj och fick då snabbt svaret att då hade den ju kommit till specialist A. "Nej" försökte jag, "för jag ringde i förra veckan och frågade just om specialist A hade fått den och då sa du att han inte hade det". "Nehe" försökte kvinnan, "men då har den gått till specialist B, men han har inte fått den. Du får be vårdcentralen att skicka den igen."
Så efter att ha väntat fyra månader, efter att ha haft ont ända sen november och blivit skickad till höger och vänster och upp och ner och undersökt massor med gånger och fått besked som stått i bjärt kontrast till det förra är jag alltså på ruta ett igen.
Ingenting har hänt.
Jag har verkligen väntat på INGENTING.

När jag var på vårdcentralen i fredags och hämtade ut mina papper så skojade receptionisten lite och sa att de var så tokiga på det där stället, "det händer titt som tätt att papper försvinner där borta".

Så nu sitter jag här. Torkar mina tårar och planerar att ta ett dussin kopior på den här remissen. Jag tänker gå själv och lämna den i receptionen och ta kort på ögonblicket. Sen ska jag be receptionisten att på något sätt ge mig ett papper som bekräftar att jag verkligen har lämnat in skiten till rätt ställe. Om någon lägger asfalt precis utanför kanske jag kan skriva det i asfalten?

Vad ska jag göra? Hur förväntas jag kunna hantera det här?

Hård?

Nej! Idel dåliga nyheter idag.
Först skulle syster komma och hälsa på, vilket gör detta till en glädjens dag. Men så börjar hennes späde make må illa och plötsligt går det inte längre. Ve!
Sen. Sen inser jag att det inte är en ordentligt sändning från VM i friidrott utan istället smala slipsar, vattenkammade fjantar och size zero på kvinnorna: Tv4.
Då kan man ju skita i VM-sändningarna för dagen.

Jag vill ha Jacob Hård.

Bevisa det

Jag vaknade upp till den fina nyheten att en kvinna i Tunisien är gravid med 12 barn. Hur är det möjligt, undrar man då. Inte kan det väl vara möjligt? Hon har tänkt sig att föda ut alla 12 barnen vaginalt. Herreminje, när alla dessa Förlossningsakuten-program visar att två barn brukar vara en garant för akut kejsarsnitt.
Nå. Jag läser artikeln och finner följande:
1. Artikeln består av 13 rader av vilka de berörda parterna uttalar sig på två (eller den verkligt berörda parten, kvinnan, uttalar sig inte alls)
2. En gynekolog uttalar sig om det hela utan att det på något sätt anges vad han har för anknytning till det hela.
3. Ingen annan information ges.

Jag tror inte ett smack på detta. Lika lite som jag tror på att jungfru Maria plötsligt fick en bundle of cells instoppad i sig. Mannen i huset har fått en idé och sprider den till medierna. Gynekologen (är det inte förlossningsläkare och barnmorskor som ägnar sig åt sånt här) har väl antagligen svarat tusen gånger att han tror att det är bluff men OM det skulle vara sant skulle de antagligen dö.

Bevisa det!

Ren som gul snö

Det måste vara skitjobbigt att vara Tito Beltran. Tänk att vara vit som ett spöke, ren som ett vitt papper och oskyldig som ett barn och ändå om och om igen bli utsatt för misshandel både av det psykiska och det fysiska slaget.
Det här är ju bara det senaste i det som han anklagas för. Han är ju trots allt ingen grottmänniska. En sådan hade kastat bordet i ansiktet. Vad han gjorde var ju att snällt välta det åt sidan, för att "make a statement".
Och inte ska han ha sagt något heller när han gick ut ur rummet.

Hela tiden. En konspiration mot herr Beltran. Alla hatar honom. Alla vill honom illa. Han har inte gjort något. Ingenting alls. Nej.

Skriva ut?

Jag måste skriva ut blanketten som man skickar in till Polisen för att få utdrag ur belastningsregistret... for the life of me kan jag inte komma på något ställe där man kan skriva ut. Biblioteket? Kan man det nuförtiden? Det är ju fånigt. Varför har jag ingen bra tillgång till något som kan skriva ut. Jag har blivit alldeles för arbeteifierad och van vid tillgång till skrivare och kopiator. Nu vet jag inte vart jag ska vända mig.

asskassa

Välkommen till följetongen med a-kassan. Jag läste i tidningen nu i helgen om en kvinna som hade fått vänta 19 veckor på sin utbetalning och nu såg fram emot ytterligare tio veckor eftersom det var något som saknades i hennes ansökan.
Så är det även för mig. Alltså inte veckorna, men något som saknas.
Jag har varit ytterst noga och lusläst allting. Jag har skickat in precis allt som ska krävas, alla arbetsgivarintyg och andra intyg har jag krävt ut från mina arbetsgivare under de senaste 12 månaderna. Först blev det hela försenat för att Kävlinge kommun bara skickar ut arbetsgivarintyg en månad efter att de som slutar har slutat och därför kunde jag inte skicka det till a-kassan förrän jag fått det. Försenat försenat tänkte jag men sen ringde jag och fick höra att ingen har ens tittat på mitt ärende under denna månad (och sen ytterligare lite tid) så det var ingen fara. Men så i fredags fick jag ett brev som jag inte blir klok på.

"Du har sänt in handlingar till AEA. Jag har börjat utreda ditt ärende och
funnit att det saknas uppgifter för att jag ska kunna fatta beslut.

Från 1 juli 2009 får tid och inkomster under perioder med sjuklön,
sjukpenning, föräldrapenning, rehabiliteringspenning, smittbärandepenning och
ersättning för närståendevård medräknas i underlaget för
arbetslöshetsersättning. Undantaget är karensdagar, månader då man arbetat
mindre än 50 timmar och månader som i första hand är överhoppningsbara. Har du
haft perioder med sådana ersättningar ska du styrka detta med intyg från
arbetsgivare och/eller Försäkringskassan. Av intygen ska framgå omfattningen av
frånvaron och utbetald ersättning (bruttobelopp) specificerat månad för månad.
[...]"

Allrightythen. What? Jag fattar ingenting. Jag har inte varit smittbärare, föräldraledig eller rehabiliterat mig. Självklart kan man inte ringa a-kassan den dagen som detta blev anländer då de har telefontid endast måndag till torsdag någon vettig tid.

Nå. Måndagen kommer, det första jag gör är att ringa till Försäkringskassan för att höra om jag har varit smittbärare utan att veta om det. Nej, får jag veta. Jag kan få ett intyg skickat till mig som intygar att jag inte uppbärit någon ersättning från Föräkringskassan under de senaste 12 månaderna. Jag tackar ja till detta, tänker att det är nog bäst att kunna bevisa att jag inte överhoppat något.
Klockan blir 09.00 och jag ringer till a-kassan och frågar vad det hela avser. Kvinnan jag pratar med tittar på mina inskickade arbetsgivarintyg och meddelar att jag har några sjuktimmar under några månader under den senaste 12-månadersperioden. Kvinnan jag pratar med ger mig information om exakt vilka datum och timmar jag har varit sjukanmäld och meddelar att denna sjuklön ska räknas med.
Alltså: informationen kommer från deras papper och de papper som jag har skickat in, men ändå måste jag rota reda på intyg (lönespecar) som intygar att jag varit sjuk, TROTS att a-kassan har denna information så pass tillgänglig att de kan ge MIG den. Jag frågade lite försiktigt om det inte räckte med arbetsgivarintyget, som ju var det som hon läste på för att informera mig om vilka dagar jag varit sjuk. Men nej.
Nehe.
Så nu har jag fått tag på Lomma kommun och bett att en lönespeckopia skickas till mig. Mindre lycka med Kävlinge. Det fanns ingen på plats för att hjälpa mig och receptionisten lät rätt så besvärad av min besvärliga förfrågan om att tala med löneenheten. Jag är också besvärad. Jag tycker att detta är onödigt besvärligt.
Jag tyckte att jag var ute i så pass god tid när jag började med detta projekt redan i början på juni för att hinna få min första ersättning i slutet på augusti... men det verkar onekligen som om det var en utopi.

Vojvojvoj.