Här var det tyst

Idag kära blogg är du min bästa vän. Jag har så vansinnigt ont i halsen och alltihopa sitter på stämbanden. Det kommer inga ljud ur mig förutom viskningar och "psst". Det är extremt svårt att vara lärare under sådana omständigheter. Men så har vissa elever omvårdnadsinstinkter i blodet och erbjuder sig att hjälpa mig med allt, trots att jag bara tappat rösten. De erbjuder sig att skriva och hålla i lektionerna åt mig och bära saker och hålla saker och allting sånt.
Det är så fantastiskt. Jag gillar mina elever väldigt mycket.

Jag tror att mina nervmediciner har en påverkan på hur febrig man känner sig, för jag är så som jag brukar vara när jag känner mig riktigt risig, jag har det varmt och kallt och ont i kroppen och lite illamående och allting sånt, men huvudvärken är bara en bråkdel av vad den brukar vara när jag känner mig så här i övrigt. Käckt. Bortsett från dubbelseende. Sånt är svårt. Dubbelseende och stum. Jag hör iaf, jävlar vad jag hör bra. Skvaller i alla hörn.

Ibland har jag tänkt att det vore coolt att lära sig teckenspråk, idag mer än någonsin. Man kanske skulle gå någon kurs i det. Fast det är nog svårt med motivationen om ett tag eftersom jag aldrig ens en endaste gång i mitt liv träffat en hörselskadad person. Det skulle ju definitivt inte hjälpa mig här. Men i alla fall, det är coolt att kunna saker.

Inatt läste jag ut biografin av Ted Gärdestad, skriven av brodern Kenneth Gärdestad. Jag blev så ohyggligt tagen. Jag har på något sätt alltid gillat Ted Gärdestad. Jag kan inte riktigt säga varför, För kärlekens skull, Himlen är oskyldigt blå samt Eiffeltornet är egentligen de enda låtarna jag gillar så jag vet inte varför han fascinerar mig så. Det är kanske att han står för något fantastiskt, ett begåvat underbarn som på alla saker han försökte sig på excellerade. Jag ska inte analysera sönder för mycket för då kanske jag tappar min förtjusning.
Jag är dock inte så förtjust över hur han dog. Man vet ju att han engagerade sig i en religiös rörelse och att han hade det svårt på slutet men hur svårt hade jag ingen aning om. Jag visste inte att han hörde så mycket röster att han kastade tegelstenar på kärringar på Östermalm eller att han när det var inspelning av plattan "Äntligen på väg" satt i ett hörn och pratade och bråkade med sina röster och att den ena producenten efter den andra hoppade av för att de var rädda för honom.
Jag visste inte att han hade förstört sin hand med en osthyvel och jag visste definitivt inte att han blivit anklagad BÅDE för att ha mördat Olof Palme och för att vara "Lasermannen". Det är ju så man baxnar. Skäms på alla er som under 80-talet gick omkring och trodde det. Skämmes tamejfan.
Kenneth Gärdestad beskriver ett rep som han hade där han först missade dörren in i lokalen, sedan snubblade in och väl inne snubblade han över alla sladdar och allting. Till slut satte han sig på en pianostol bara för att resa sig igen och säga "Tack för repet" och försöka gå. De andra övertygade honom om att de inte hade börjat och de började repa på Satellit. Ted Gärdestad tappade bort sig fullständigt i texten, höjde armen och sa "Kan vi inte sjuka Satellit?".
Glad i hågen och på bättringsvägen hade han insett sin sjukdom och vad den gjorde med honom och alla runt omkring. Så han gick iväg på en promenad, kastade sig framför tåget och lämnade sin familj som hade stöttat honom genom alla hans 41 år.
Åh så jag grät när jag läste om hur Ted och Kenneth en dag i veckan brukade dricka varm choklad med grädde på ett speciellt fik. Då var alla rösterna som bortblåsta och Ted Gärdestad var som vanligt igen. Han hade sagt "Vet du, det här har jag längtat efter hela veckan". Så fort de lämnade den magiska platsen med fiket var alla rösterna tillbaka igen och Ted Gärdestad försvunnen.
Helt galet. Psykiska sjukdomar är fruktansvärda, herregud så hemska de är.

Boken heter "Jag vill ha en egen måne" och är som skrivet skriven av Kenneth Gärdestad samt Keijo Liimatainen. Läs den om ni är det minsta intresserade.