lördag 17 maj 2008

Att handla

Att handla. Det är ett gissel. Ändå gör jag det varje dag? Varför? Jag vet inte... det är nästan min enda kontakt med människor förutom jobbet, kanske därför.

Häromdagen hände detta:

Jag står i kön. Nästan som vanligt står personen bakom mig inom min personliga sfär. Min personliga sfär är inte särskilt stor, den är normal. Personen bakom mig i kön den här dagen stod och puttade på mig. Bokstavligt talat. Hon hade sin kropp mot min rygg som om jag inte fanns, som om det var det bästa stället att stå på i hela affären. Jag höll på att bli galen. Jag stod där och funderade på om jag kanske var död och ett spöke och inte alls syntes. Hon kanske inte alls kände att hon nuddade en annan människa eftersom jag var på ett annat plan än det hon var på.
Allt detta funderade jag på fram till det att kassörskan sa "hej" till mig. "Hej" sa jag tillbaka och människan bakom, hon sa också "hej". "Hej" hörde jag bakom mig också tänkte att kärringen kanske var en polare med kassörskan.
Mina varor plippades igenom plippningsmaskineriet och "51,50" lästes upp för mig. "På summan" sa jag och "jaha" sa kärringen bakom mig. Kärringen bakom började rota upp pengar ur sin plånbok och samtidigt som jag tryckte "ok" på kortterminalen la hon fram 51,50 framför kassörskan.
Förklara för mig hur hennes hjärna ser ut? Existerar inte jag eller har hon ensamrätt på världen eftersom hon är en kärring (kärringar har en tendens att bete sig som om detta vore en sanning)?
Hennes varor hade ju inte ens plippats! Ändå antog hon att allt som hände rörde henne.
Hon var inte 95 år, hon verkade inte mentalt rubbad utan var bara en vanlig kärring. En oerhört irriterande kärring.

En annan sak som folk ofta gärna gör, något som går bortom mitt förstånd, är att de står kvar mittemot kassörskan för att peta ner växeln i plånboken. Detta går aldrig särskilt snabbt och innebär alltid att den som kommer efter inte kommer åt att betala i myntboxarna eller kortterminalen. Det är som att världen existerar enbart för dessa plånbokspetare som inte har simultanförmåga nog att röra på arschlet samtidigt som de petar ner pengar i plånboken.

Dock, det allra mest irriterande är föräldrarna som inte har koll på sina barn. Ungar som kutar omkring och petar och är i vägen och skriker och drar och är allmänt irriterande. Något av det mest störande jag har varit med om är när en unge, med moderns goda vilja, gick och tog pengarna ur koppen på myntgrejen vid kassan, alltså den som spottar ut folks växel. Dessa mynt gick snorungen och helt sonika tog i sin egen snoriga hand medans modern tittade på och log roat. Personerna som handlade kanske inte alls hade någon lust att prata med idioter den där dagen, ändå blev de tvugna att be kärringen att säga ut snorungen att ge tillbaka deras pengar. Detta gick heller inte på första försöket, först efter vad jag bara kan anta är moderns skarpaste ton (inte särskilt imponerande) slemmade ungen ner pengarna i ägarens hand och började sedan grina. Som tröst fick han en 200 g chokladkaka.

Herreminje.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Jag är med dig.

C sa...

Hahaha, vilken jäkla tant! Du skulle ha tackat artigt och låtit henne betala för din mat.