Rik blir man då inte

Om man ska vara lärare idag krävs det ofta att man ger det där lilla extra. När man ser elever som snubblar på mållinjen och som bara skulle behöva lite extra, antingen från den ordinarie läraren eller en extralärare, är det nästan omöjligt att inte ge det där lilla extra.
I vilket fall känner jag det nu.
Nu är jag ny och färsk. Jag har inga barn hemma som pockar på min uppmärksamhet, jag har inga stora sidointressen utan det är helt enkelt dessa elevers väl och ve som är ett av mina största intressen.
Nu har det fallit sig så att jag jobbar inom en av Sveriges allra rikaste kommuner med ungdomar som presterar mycket högt på skalorna. De elever som jag har har stött på problem och hinder under sin uppväxt, de är inte många men de är i skriande behov av hjälp av alla de slag.
De får de av oss och det finns ingenting i världen som är så givande som att se en elev utvecklas från en introvert puppa till en färdig vacker och individuell fjäril.
Jag gör det så gärna, för det ger så mycket.
Jag tror att det finns fler personer ute i lärarverksamheten som så gärna vill göra så mycket men som har ett mycket mindre gynnsamt läge än det jag har. De har kanske många gånger fler elever än jag, inte en lika stöttande ledning i ryggen och framför allt inte en lön som gör mödan värd.
Det har ingen lärare och det uppmärksammas lite slött varje år vid förhandlingarna. Då och då publiceras det listor som visar hur svenska lärare tjänar mycket lite i den internationella konkurrensen.
Det är märkligt.
Jag har en utbildning på sex år och ändå rekommenderas jag att vidareutbilda mig ytterligare för att klättra på löneskalan.

Nå. Nu blir man ju inte lärare för att vara rik men jag har inte blivit det för att vara fattig hela livet heller.