Ångesten

Det här var den tyngsta måndagen av alla måndagar jag någonsin upplevt. Det finns ingenting på denna jord som kan ge mig motivation att gilla den här dagen. Ångesten är fullständig och jag kan inte riktigt förstå varför. Var det för att jag var tvungen att gå upp skittidigt? Nej... min Wake Up Light gjorde vad den skulle och inga svidande ögon eller dödströtthet.
Jag ska bara jobba ytterst kort idag eftersom jag sedan ska till läkare. Så vad fan är problemet?
Jag vet inte. Något plågar mig något oerhört.
Har jag glömt något? Har någon familjemedlem råkat ut för något? Ska något hända?
Är det för att det är så evinnerligt mörkt och rått?
Kanske det senare.
Skåne är fantastiskt, men just de här 17 dagarna fram till att julpyntet tänds på stan är de tyngsta under hela året. Det är så mörkt att det inte är sant, det finns ingen snö och temperaturen är förledande mild men ändå är det små vattendroppar överallt som tar sig in innanför alla käder man har och gör att man aldrig återfår en normal kroppstemperatur igen.
Det hjälper heller inte att jag jobbar i ett fallfärdigt, mögeldrabbat skjul.

Allt det här hjälps heller inte av att jag inte får jobba kvar där jag är och får fortsätta där jag kan och vet.
Det stör mig som fan. Även om jag förlikat mig med tanken.

Vad ska jag finna på för att få en glädjeinjektion den här sista tiden innan jul?
Jag försmäktar här på min öde ö.