Förolämpa

Jaha gott folk. Nu har jag skrivit på papper för ett annat jobb än det jag har.
Här där jag är har jag nio arbetsdagar kvar. Dessa dagar kommer att vara slappa. Ooooh så slappa de kommer att vara. Nio dagar är ingenting. Nio dagar är bara två fler än en vecka, eller inte ens två arbetsveckor om man vill se det så.
Jag undrar om jag av misstag kommer att sätta mig på bussen till Lomma när jag nu ska till Kävlinge. Jag undrar om jag av misstag kommer att sno mig en bil för måndagarna kommer att bli döden. Hemifrån 06.30 och hemkomst 22.30. Om man räknar in kören alltså.
Det blir jobbigt som hell.
Får se över det här.

Jag tycker att alla människor har en plikt att för den allmänna miljöns skull vara trevliga. Trevliga, uppmuntrande och lättsamma.
Ibland har folk bara jag, jag, jag för ögonen och då blir det inte så. Då blir det tvärtom otrevliga nedtryckande och svåra personer man har att göra med. Det kan mycket väl vara så att dessa personer inte vet om det själva men för omgivningen är det klarare än det finaste fönsterglas att personen inte ger utan istället tar.
Nu säger jag inte att man bör ge hela tiden, ibland är man trött, ledsen och slut och då är det ok att bara hålla sig i periferin och varken göra det ena eller det andra.
Förolämpningar har jag också tänkt på. Man kan förolämpa på många olika sätt och ibland känner man sig förolämpad fast den förolämpande bara fortsätter att prata och fortsätter att förolämpa. Personen kan vara helt omedveten men sticket sitter där likförbannat.
Jag har inte stake nog att säga "vänta lite här nu, nu förolämpar du mig. Jag vill att du tänker på vad du säger", och det tror jag inte att många har i det här landet.
Sydeuropeiska tempramentet är mycket coolare på det sättet, förolämpar någon något eller någon så blir det en hetsig diskussion som sedan kyls ner lika snabbt som den kom och parterna skiljs åt med kindpussar.
Varför kan vi inte ha det så här?
Istället säger någon något puckat som någon annan blir ledsen eller arg för. Denna person går iväg, muttrande och startar en kampanj mot den andra personen med hjälp av sina närmaste.
Det är inte speciellt konstruktivt egentligen. Men jag tror att svensken resonerar som så att det tar för mycket energi att påkalla uppmärksamhet i en situation då man känner sig illa behandlad eller förolämpad.
Jag borde ha gjort det i måndags. Jag blev förolämpad, kanske inte medvetet, troligen inte, men inte desto mindre verklig.
Jag önskar att folk kunde uppfostra folk till att respektera andra människor och deras förehavanden (så länge det inte skadar någon).
Men det ska inte vara så.
Det ska vara fri uppfostran med många pedagogiska frågor.

Jag skulle aldrig ha tålamodet att pedagogiskt fråga en tvååring om varför det inte är ok att äta godis på en tisdag, en tvååring kan inte rationellt tänka sig fram till detta. Är det inte bättre då att bara lära tvååringen att det är mamma och pappa som bestämmer och om man bara accepterar detta så blir livet mycket bättre.

Eller nåt.

Under tiden som jag har skrivit det här dillande inlägget har jag lyssnat på en fin gammal bit. Gör det ni också.
Nu: lektion.