Tidsödande svammel

Jag önskar mig ett jobb nästa termin. Vidare önskar jag mig ett jobb nästföljande termin, även sedan nästa.
Nå.

Idag är det Valborgsmässoafton. Det är strålande. Det är underbart. Det är min bästa helg, jag tror nog det. Trots att den knappt innehåller någonting annat än ofta fint nytt varmt väder, så är det den bästa helgen. Förr i tiden, under studenttiden, så var den alldeles sagolik. Alla man kände inom detta område fanns på samma plats samtidigt och vart man än gick i parken stötte man på folk som man kände mer eller mindre bra. Feststämning överallt. Det var ljuvligt.
I år är det annat. I år tänker jag inte ens tanken att åka till någon park i Lund och sätta mig, istället ser jag jättemycket fram emot vad som händer om en kvart. Om en kvart (eller egentligen 18 minuter) slutar jag jobba för dagen och får åka hem. Det är sol, fint, underbart och kanske blir jag mött på stationen av en snäll och rar man.
Livet hade kunnat vara mycket värre.

Mitt jobb stör mig. Inte det jag har nu... utan det jag inte har. Det som kommer nästa termin. Eller inte kommer, det beror på hur man ser det. Det stör mig att man inte kan jobba sig till ett jobb. Det spelar ingen roll hur bra eller hur dåligt man sköter sig, det handlar ändå inte om det. Nu må jag låta bitter och det har mycket att göra med att jag är det. Litegrann. Eller mycket för min ålder.
Men jag tycker att jag förtjänar att få jobba kvar. Men så kom en dum lågkonjunktur och kommunerna ser en finfin anledning att spara. Plötsligt ska alla lösa bort, plus femton till. I framtiden kommer den sparåtgärden att komma tillbaka och bita kommunen i röven. Men det har jag skrivit om förut.

Nåväl. Nu har jag slagit ihjäl några minuter inför slutet på dagen. Bara att vänta 15 till.
Toodeloo.