Hela min världsbild har rubbats. Det här har jag insett den senaste tiden och det slog till slut ner i mig med full kraft inatt.
Plötsligt kändes allt så förbannat jävla skithopplöst.
Jag har under hela mitt liv försökt att göra precis allting rätt. Jag minns till och med min allra första dag i skolan. Jag och mamma var allra först där och jag fick riva bort almanackebladet för fröken Anna-Lisa.
Den dagen bestämde jag mig för att jag skulle vara duktig och skötsam. Så jag satte mig ordentligt på stolen, rak i ryggen och med armarna på bänklocket. Helt still och tyst satt jag och så har jag mer eller mindre suttit sedan dess. Jag har alltid sett till att få bra poäng och höga betyg. När studenten blev tagen gick jag omedelbart till högre studier och såg alltid till att klara alla tentor på första försöket. Trots att jag gick igenom en massa hemska hemskheter mitt under studietiden med sammanbrott och uppbrott från hem och vänner lyckades jag ändå alltid få färdigt allting godkänt (minst) och i tid. Alltid.
När det har handlat om andra saker som jobbsökeri, bostadsbidrag, bostadsletande och andra vuxenpoängsaker har jag alltid, alltid försökt att vara ute i god tid. Ska jag flytta så bokar jag lastbil eller släp minst tre månader i förväg. Jag börjar packa samma sekund som tanken slår mig och har allting utom toarulle och tandborste färdigt åtminstone en vecka före flyttdagen.
Ska jag resa någonstans så har jag packat färdigt, undersökt om man behöver Visum, växlat pengar, tagit alla nödvändiga och icke nödvändiga vaccinationer minst en månad i förväg.
Sådan är jag (till mångas förtret) och sådan har jag alltid varit.
Anledningen till detta är för att jag har tänkt och trott att om jag är duktig, snäll, redig, ordentlig, organiserad och förberedd så kommer saker och ordna sig.
Det är den här världsbilden som har rasat för mig.
För länge sedan började jag söka hjälp hos läkare. Efter att ha blivit skjutsad mellan ett drygt halvdussin olika läkare, fått en remiss skickad, kollat upp detta själv flera gånger om och personligen lämnat över remissen har jag ändå inte fått någon hjälp.
Trots att jag sökt hundratals och åter hundratals jobb, jobbat flitigt som bara fan när jag har fått jobb, alltid försökt att sköta mig bra och duktigt och anstränga mig det där lilla extra sitter jag ändå här fullständigt och totalt arbetslös. Trots att jag tagit alla tentor med minst G på första försöket. Trots att jag är villig att jobba både en och två timmar bort. Trots att jag har sökt alla möjliga och omöjliga procent och arbetstider. Trots att jag har erfarenhet och strålande referenser.
Trots att jag har varit duktig.
Nothing.
A-kassan. A-kassan började jag att kolla upp redan i slutet på maj. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger för att höra vilka papper och intyg som behövdes. Jag ringde både en, två, tre och fyra gånger till massa olika instanser som skulle ge mig dessa intyg och bad om att få dem. Varje gång jag ringde till a-kassan fick jag nya besked, varje gång jag ringde till arbetsgivare och annat fick jag nya besked. Till slut tyckte jag att jag hade researchat mig fram till vilka papper som skulle skickas. Så jag skickade. Jag skickade och jag skickade och jag skickade och jag drog kopior och jag skickade. I GOD TID. Redan i juni började jag skicka in grejer och bara av den anledningen att man inte får skicka in Anmälan om arbetslöshet förrän man är arbetslös väntade jag till början på juli innan jag skickade in denna blankett och de som bad om att få pengarna utbetalda till mitt konto samt de som anmälte mig till Internetkassan.
Alla papper inne.
Trodde jag.
Jag trodde att jag hade varit duktig. Redig. Ordentlig. I tid. Överdrivet noga.
Nej.
Jag ska skicka in ett intyg som ingen har hört talas om. Frågar man arbetsförmedlarna vet de inget om det, frågar man Försäkringskassan vet de inget om det, frågar man självaste a-kassan vet de inget om det.
Men just den handläggaren som jag har fått verkar ha stenkoll på detta.
Jag SKA skicka in intyg som intygar vilka timmar, minuter och sekunder jag har fått sjuklön. Tack vare detta får jag vänta i ytterligare tre veckor innan mitt ärende handläggs.
Jag tyckte att jag hade varit duktiga flickan, men detta är något helt nytt. Ikraftträtt den 1 juli 2009. Ingen känner till det, det är hemligt och listigt. Det är a-kassans sätt att fördröja utbetalningarna så de räntar av sig.
Jag har alltså att se fram emot ytterligare en nollmånad.
Trots att jag gick direkt från gymnasiet med höga betyg till universitetet. Trots att jag klarat alla mina tentor och uppsatser med flygande färger och god tidsmariginal. Trots att jag alltid jobbat som en galning så fort jag har fått chansen.
Trots detta sitter jag i klistret, både fysiskt men framför allt mentalt.
Det finns en anledning till att jag är som jag är och det är inte för att jag gillar att leva på gränsen. Jag vill ha saker och ting ORDNAT och jag vill kunna ORDNA det själv. Kan jag inte det eller om jag blir förd bakom ljuset av sådana här saker blir jag vansinnig och börjar hyperventilera.
Jag vet att det finns i alla fall en handfull personer som läser den här bloggen. Dock är det nästan aldrig någon som kommenterar. Jag kan berätta om alla möjliga saker som har med remisser som har försvunnit, ledsna eller glada dagar, livsreflektioner eller andra mer eller mindre intressanta saker att göra och ändå får jag INGENTING tillbaka.
Därför blir det här det sista jag skriver här.
Jag är LESS nu.
torsdag 20 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
Remiss...
Ok.
Nu är jag förbannad.
I förra veckan ledsnade jag till slut på att vänta på att jag skulle få en kallelse från specialisterna som skulle titta på mitt onda och ringde och frågade vad som hände.
Ingenting hände.
De hade inte fått någon journal till den läkare som jag hade fått besked om och jag höll på att bryta ihop. Jag tog mig samman, ringde till vårdcentralen som hade utfärdat remissen och bad att få mina journaler och en kopia på remissen.
Så kommer jag dit, receptionisten ger mig mina journalpapper men kan inte hitta kopian på remissen. Han letar och letar, går in och frågar någon som jobbade med läkaren som jag hade pratat med på telefon den dagen då jag fick löfte om detta.
Till slut kommer han tillbaka och berättar att det tokigaste har hänt: han visste ju inte att jag skulle hämta remissen personligen så han hade ju skickat den på posten.
Jaha, tänker jag. Skitsamma, bara jag får den. Så kommer jag hem, tittar igenom papperna som jag fått och där, längst bak i högen, på ett gult papper, har vi ju remissen. Stämplad med dagens datum av den läkare som jag pratat med på telefon samma vecka.
Jag kan vänta i all onändlighet på en postad remiss eftersom jag har densamma här framför mig. Receptionisten hade således chansat på att han hade postat den, men i verkligheten hade jag den precis i handen.
Nå.
Läkaren informerade mig om att det inte var den läkare som jag först hade fått information om som hade stått som mottagare på remissen utan en helt annan. Jaha, tänkte jag återigen och väntade till idag för att ringa till denne då han inte hade telefontid förrän nu.
Jag pratade med samma kvinna som sist hade givit mig besked om att det inte hade kommit in någon remiss till specialist A. Jag berättade mitt ärende och hon letade i specialists B:s papper. Ingenting där. Kanske hade den skickats inom den senaste veckan och därför inte kommit?
Jag påpekade att den hade skickats den 12 maj och fick då snabbt svaret att då hade den ju kommit till specialist A. "Nej" försökte jag, "för jag ringde i förra veckan och frågade just om specialist A hade fått den och då sa du att han inte hade det". "Nehe" försökte kvinnan, "men då har den gått till specialist B, men han har inte fått den. Du får be vårdcentralen att skicka den igen."
Så efter att ha väntat fyra månader, efter att ha haft ont ända sen november och blivit skickad till höger och vänster och upp och ner och undersökt massor med gånger och fått besked som stått i bjärt kontrast till det förra är jag alltså på ruta ett igen.
Ingenting har hänt.
Jag har verkligen väntat på INGENTING.
När jag var på vårdcentralen i fredags och hämtade ut mina papper så skojade receptionisten lite och sa att de var så tokiga på det där stället, "det händer titt som tätt att papper försvinner där borta".
Så nu sitter jag här. Torkar mina tårar och planerar att ta ett dussin kopior på den här remissen. Jag tänker gå själv och lämna den i receptionen och ta kort på ögonblicket. Sen ska jag be receptionisten att på något sätt ge mig ett papper som bekräftar att jag verkligen har lämnat in skiten till rätt ställe. Om någon lägger asfalt precis utanför kanske jag kan skriva det i asfalten?
Vad ska jag göra? Hur förväntas jag kunna hantera det här?
Nu är jag förbannad.
I förra veckan ledsnade jag till slut på att vänta på att jag skulle få en kallelse från specialisterna som skulle titta på mitt onda och ringde och frågade vad som hände.
Ingenting hände.
De hade inte fått någon journal till den läkare som jag hade fått besked om och jag höll på att bryta ihop. Jag tog mig samman, ringde till vårdcentralen som hade utfärdat remissen och bad att få mina journaler och en kopia på remissen.
Så kommer jag dit, receptionisten ger mig mina journalpapper men kan inte hitta kopian på remissen. Han letar och letar, går in och frågar någon som jobbade med läkaren som jag hade pratat med på telefon den dagen då jag fick löfte om detta.
Till slut kommer han tillbaka och berättar att det tokigaste har hänt: han visste ju inte att jag skulle hämta remissen personligen så han hade ju skickat den på posten.
Jaha, tänker jag. Skitsamma, bara jag får den. Så kommer jag hem, tittar igenom papperna som jag fått och där, längst bak i högen, på ett gult papper, har vi ju remissen. Stämplad med dagens datum av den läkare som jag pratat med på telefon samma vecka.
Jag kan vänta i all onändlighet på en postad remiss eftersom jag har densamma här framför mig. Receptionisten hade således chansat på att han hade postat den, men i verkligheten hade jag den precis i handen.
Nå.
Läkaren informerade mig om att det inte var den läkare som jag först hade fått information om som hade stått som mottagare på remissen utan en helt annan. Jaha, tänkte jag återigen och väntade till idag för att ringa till denne då han inte hade telefontid förrän nu.
Jag pratade med samma kvinna som sist hade givit mig besked om att det inte hade kommit in någon remiss till specialist A. Jag berättade mitt ärende och hon letade i specialists B:s papper. Ingenting där. Kanske hade den skickats inom den senaste veckan och därför inte kommit?
Jag påpekade att den hade skickats den 12 maj och fick då snabbt svaret att då hade den ju kommit till specialist A. "Nej" försökte jag, "för jag ringde i förra veckan och frågade just om specialist A hade fått den och då sa du att han inte hade det". "Nehe" försökte kvinnan, "men då har den gått till specialist B, men han har inte fått den. Du får be vårdcentralen att skicka den igen."
Så efter att ha väntat fyra månader, efter att ha haft ont ända sen november och blivit skickad till höger och vänster och upp och ner och undersökt massor med gånger och fått besked som stått i bjärt kontrast till det förra är jag alltså på ruta ett igen.
Ingenting har hänt.
Jag har verkligen väntat på INGENTING.
När jag var på vårdcentralen i fredags och hämtade ut mina papper så skojade receptionisten lite och sa att de var så tokiga på det där stället, "det händer titt som tätt att papper försvinner där borta".
Så nu sitter jag här. Torkar mina tårar och planerar att ta ett dussin kopior på den här remissen. Jag tänker gå själv och lämna den i receptionen och ta kort på ögonblicket. Sen ska jag be receptionisten att på något sätt ge mig ett papper som bekräftar att jag verkligen har lämnat in skiten till rätt ställe. Om någon lägger asfalt precis utanför kanske jag kan skriva det i asfalten?
Vad ska jag göra? Hur förväntas jag kunna hantera det här?
Hård?
Nej! Idel dåliga nyheter idag.
Först skulle syster komma och hälsa på, vilket gör detta till en glädjens dag. Men så börjar hennes späde make må illa och plötsligt går det inte längre. Ve!
Sen. Sen inser jag att det inte är en ordentligt sändning från VM i friidrott utan istället smala slipsar, vattenkammade fjantar och size zero på kvinnorna: Tv4.
Då kan man ju skita i VM-sändningarna för dagen.
Jag vill ha Jacob Hård.
Först skulle syster komma och hälsa på, vilket gör detta till en glädjens dag. Men så börjar hennes späde make må illa och plötsligt går det inte längre. Ve!
Sen. Sen inser jag att det inte är en ordentligt sändning från VM i friidrott utan istället smala slipsar, vattenkammade fjantar och size zero på kvinnorna: Tv4.
Då kan man ju skita i VM-sändningarna för dagen.
Jag vill ha Jacob Hård.
Bevisa det
Jag vaknade upp till den fina nyheten att en kvinna i Tunisien är gravid med 12 barn. Hur är det möjligt, undrar man då. Inte kan det väl vara möjligt? Hon har tänkt sig att föda ut alla 12 barnen vaginalt. Herreminje, när alla dessa Förlossningsakuten-program visar att två barn brukar vara en garant för akut kejsarsnitt.
Nå. Jag läser artikeln och finner följande:
1. Artikeln består av 13 rader av vilka de berörda parterna uttalar sig på två (eller den verkligt berörda parten, kvinnan, uttalar sig inte alls)
2. En gynekolog uttalar sig om det hela utan att det på något sätt anges vad han har för anknytning till det hela.
3. Ingen annan information ges.
Jag tror inte ett smack på detta. Lika lite som jag tror på att jungfru Maria plötsligt fick en bundle of cells instoppad i sig. Mannen i huset har fått en idé och sprider den till medierna. Gynekologen (är det inte förlossningsläkare och barnmorskor som ägnar sig åt sånt här) har väl antagligen svarat tusen gånger att han tror att det är bluff men OM det skulle vara sant skulle de antagligen dö.
Bevisa det!
Nå. Jag läser artikeln och finner följande:
1. Artikeln består av 13 rader av vilka de berörda parterna uttalar sig på två (eller den verkligt berörda parten, kvinnan, uttalar sig inte alls)
2. En gynekolog uttalar sig om det hela utan att det på något sätt anges vad han har för anknytning till det hela.
3. Ingen annan information ges.
Jag tror inte ett smack på detta. Lika lite som jag tror på att jungfru Maria plötsligt fick en bundle of cells instoppad i sig. Mannen i huset har fått en idé och sprider den till medierna. Gynekologen (är det inte förlossningsläkare och barnmorskor som ägnar sig åt sånt här) har väl antagligen svarat tusen gånger att han tror att det är bluff men OM det skulle vara sant skulle de antagligen dö.
Bevisa det!
måndag 17 augusti 2009
Ren som gul snö
Det måste vara skitjobbigt att vara Tito Beltran. Tänk att vara vit som ett spöke, ren som ett vitt papper och oskyldig som ett barn och ändå om och om igen bli utsatt för misshandel både av det psykiska och det fysiska slaget.
Det här är ju bara det senaste i det som han anklagas för. Han är ju trots allt ingen grottmänniska. En sådan hade kastat bordet i ansiktet. Vad han gjorde var ju att snällt välta det åt sidan, för att "make a statement".
Och inte ska han ha sagt något heller när han gick ut ur rummet.
Hela tiden. En konspiration mot herr Beltran. Alla hatar honom. Alla vill honom illa. Han har inte gjort något. Ingenting alls. Nej.
Det här är ju bara det senaste i det som han anklagas för. Han är ju trots allt ingen grottmänniska. En sådan hade kastat bordet i ansiktet. Vad han gjorde var ju att snällt välta det åt sidan, för att "make a statement".
Och inte ska han ha sagt något heller när han gick ut ur rummet.
Hela tiden. En konspiration mot herr Beltran. Alla hatar honom. Alla vill honom illa. Han har inte gjort något. Ingenting alls. Nej.
Skriva ut?
Jag måste skriva ut blanketten som man skickar in till Polisen för att få utdrag ur belastningsregistret... for the life of me kan jag inte komma på något ställe där man kan skriva ut. Biblioteket? Kan man det nuförtiden? Det är ju fånigt. Varför har jag ingen bra tillgång till något som kan skriva ut. Jag har blivit alldeles för arbeteifierad och van vid tillgång till skrivare och kopiator. Nu vet jag inte vart jag ska vända mig.
asskassa
Välkommen till följetongen med a-kassan. Jag läste i tidningen nu i helgen om en kvinna som hade fått vänta 19 veckor på sin utbetalning och nu såg fram emot ytterligare tio veckor eftersom det var något som saknades i hennes ansökan.
Så är det även för mig. Alltså inte veckorna, men något som saknas.
Jag har varit ytterst noga och lusläst allting. Jag har skickat in precis allt som ska krävas, alla arbetsgivarintyg och andra intyg har jag krävt ut från mina arbetsgivare under de senaste 12 månaderna. Först blev det hela försenat för att Kävlinge kommun bara skickar ut arbetsgivarintyg en månad efter att de som slutar har slutat och därför kunde jag inte skicka det till a-kassan förrän jag fått det. Försenat försenat tänkte jag men sen ringde jag och fick höra att ingen har ens tittat på mitt ärende under denna månad (och sen ytterligare lite tid) så det var ingen fara. Men så i fredags fick jag ett brev som jag inte blir klok på.
Allrightythen. What? Jag fattar ingenting. Jag har inte varit smittbärare, föräldraledig eller rehabiliterat mig. Självklart kan man inte ringa a-kassan den dagen som detta blev anländer då de har telefontid endast måndag till torsdag någon vettig tid.
Nå. Måndagen kommer, det första jag gör är att ringa till Försäkringskassan för att höra om jag har varit smittbärare utan att veta om det. Nej, får jag veta. Jag kan få ett intyg skickat till mig som intygar att jag inte uppbärit någon ersättning från Föräkringskassan under de senaste 12 månaderna. Jag tackar ja till detta, tänker att det är nog bäst att kunna bevisa att jag inte överhoppat något.
Klockan blir 09.00 och jag ringer till a-kassan och frågar vad det hela avser. Kvinnan jag pratar med tittar på mina inskickade arbetsgivarintyg och meddelar att jag har några sjuktimmar under några månader under den senaste 12-månadersperioden. Kvinnan jag pratar med ger mig information om exakt vilka datum och timmar jag har varit sjukanmäld och meddelar att denna sjuklön ska räknas med.
Alltså: informationen kommer från deras papper och de papper som jag har skickat in, men ändå måste jag rota reda på intyg (lönespecar) som intygar att jag varit sjuk, TROTS att a-kassan har denna information så pass tillgänglig att de kan ge MIG den. Jag frågade lite försiktigt om det inte räckte med arbetsgivarintyget, som ju var det som hon läste på för att informera mig om vilka dagar jag varit sjuk. Men nej.
Nehe.
Så nu har jag fått tag på Lomma kommun och bett att en lönespeckopia skickas till mig. Mindre lycka med Kävlinge. Det fanns ingen på plats för att hjälpa mig och receptionisten lät rätt så besvärad av min besvärliga förfrågan om att tala med löneenheten. Jag är också besvärad. Jag tycker att detta är onödigt besvärligt.
Jag tyckte att jag var ute i så pass god tid när jag började med detta projekt redan i början på juni för att hinna få min första ersättning i slutet på augusti... men det verkar onekligen som om det var en utopi.
Vojvojvoj.
Så är det även för mig. Alltså inte veckorna, men något som saknas.
Jag har varit ytterst noga och lusläst allting. Jag har skickat in precis allt som ska krävas, alla arbetsgivarintyg och andra intyg har jag krävt ut från mina arbetsgivare under de senaste 12 månaderna. Först blev det hela försenat för att Kävlinge kommun bara skickar ut arbetsgivarintyg en månad efter att de som slutar har slutat och därför kunde jag inte skicka det till a-kassan förrän jag fått det. Försenat försenat tänkte jag men sen ringde jag och fick höra att ingen har ens tittat på mitt ärende under denna månad (och sen ytterligare lite tid) så det var ingen fara. Men så i fredags fick jag ett brev som jag inte blir klok på.
"Du har sänt in handlingar till AEA. Jag har börjat utreda ditt ärende och
funnit att det saknas uppgifter för att jag ska kunna fatta beslut.
Från 1 juli 2009 får tid och inkomster under perioder med sjuklön,
sjukpenning, föräldrapenning, rehabiliteringspenning, smittbärandepenning och
ersättning för närståendevård medräknas i underlaget för
arbetslöshetsersättning. Undantaget är karensdagar, månader då man arbetat
mindre än 50 timmar och månader som i första hand är överhoppningsbara. Har du
haft perioder med sådana ersättningar ska du styrka detta med intyg från
arbetsgivare och/eller Försäkringskassan. Av intygen ska framgå omfattningen av
frånvaron och utbetald ersättning (bruttobelopp) specificerat månad för månad.
[...]"
Allrightythen. What? Jag fattar ingenting. Jag har inte varit smittbärare, föräldraledig eller rehabiliterat mig. Självklart kan man inte ringa a-kassan den dagen som detta blev anländer då de har telefontid endast måndag till torsdag någon vettig tid.
Nå. Måndagen kommer, det första jag gör är att ringa till Försäkringskassan för att höra om jag har varit smittbärare utan att veta om det. Nej, får jag veta. Jag kan få ett intyg skickat till mig som intygar att jag inte uppbärit någon ersättning från Föräkringskassan under de senaste 12 månaderna. Jag tackar ja till detta, tänker att det är nog bäst att kunna bevisa att jag inte överhoppat något.
Klockan blir 09.00 och jag ringer till a-kassan och frågar vad det hela avser. Kvinnan jag pratar med tittar på mina inskickade arbetsgivarintyg och meddelar att jag har några sjuktimmar under några månader under den senaste 12-månadersperioden. Kvinnan jag pratar med ger mig information om exakt vilka datum och timmar jag har varit sjukanmäld och meddelar att denna sjuklön ska räknas med.
Alltså: informationen kommer från deras papper och de papper som jag har skickat in, men ändå måste jag rota reda på intyg (lönespecar) som intygar att jag varit sjuk, TROTS att a-kassan har denna information så pass tillgänglig att de kan ge MIG den. Jag frågade lite försiktigt om det inte räckte med arbetsgivarintyget, som ju var det som hon läste på för att informera mig om vilka dagar jag varit sjuk. Men nej.
Nehe.
Så nu har jag fått tag på Lomma kommun och bett att en lönespeckopia skickas till mig. Mindre lycka med Kävlinge. Det fanns ingen på plats för att hjälpa mig och receptionisten lät rätt så besvärad av min besvärliga förfrågan om att tala med löneenheten. Jag är också besvärad. Jag tycker att detta är onödigt besvärligt.
Jag tyckte att jag var ute i så pass god tid när jag började med detta projekt redan i början på juni för att hinna få min första ersättning i slutet på augusti... men det verkar onekligen som om det var en utopi.
Vojvojvoj.
söndag 16 augusti 2009
Gay var också sjukt snabb
Usain Bolt är ju helt jävla galet sjuk.
Min pojkvän är lika lång som Bolt. Jag ska fråga om han är lika snabb.
Min pojkvän är lika lång som Bolt. Jag ska fråga om han är lika snabb.
Livets små glädjestunder
Jag har stickat färdigt någonting. Det är helt extremt. Alla projekt som jag ger mig på ligger ofärdiga i lådor en tid innan jag slänger dem, men nu, si på fan, har jag faktiskt mäktat med att sticka färdigt min stora, fina, luddiga, av mycket fint garn halsduk. Den är längre än jag och mycket bred och fluffig. Precis som jag ville ha den. Jag övervägde att göra fransar på den men bestämde mig för att inte göra det. Fransar är bara störiga och fastnar i dragkedjor. Jag hade till och med sinnesnärvaro nog att göra detaljer en dm från slutet i varje ände. Jag är sjukt imponerad av mig själv.Jaja, jag kan säkert tänka mig att det finns ni som läser detta som tycker att jag är jäkligt fånig som är stolt över en halsduk. Det hela beror precis på det jag skrivit ovan, jag har inte tålamod att slutföra något hemmaprojektliknande. Har aldrig haft. Att sy i en knapp, det kan jag eventuellt mäkta med. Eventuellt. Om det är på mina egna kläder.
Men nu har jag fått blodad tand. Kanske ska jag ägna min arbetslöshet åt att sticka grejer? Jag är mycket inspirerad av en fin bok som jag har. I denna bok finns ett mycket stort projekt som skulle ta mig många långa timmer. Men det skulle vara galet om jag orkade sticka färdigt det.
Man kanske skulle gå till Myrorna imorgon och köpa en massa garn.
Kanske.
Om jag orkar.
Eller så gör jag något annat.
Gudarna ska veta att inga jobb ramlar i mitt knä.
Rart
Jag har annonser på min blogg numer och dessa är knutna till det jag skriver. Så om jag t.ex. skriver om att jag tycker att det tjatas alldeles för mycket om Zlatan så får jag en direktlänk till idolbilder på Zlatan. Nice.
Om jag skriver att det är svårt att få tag på läkare så får jag länkar till specialister som man kan boka tid hos på internet.
Om jag skriver att jag inte mår bra så får jag en länk till en sida som räknar ut min dödsdag.
Om jag skriver att det är svårt att få tag på läkare så får jag länkar till specialister som man kan boka tid hos på internet.
Om jag skriver att jag inte mår bra så får jag en länk till en sida som räknar ut min dödsdag.
lördag 15 augusti 2009
Allrightythen
Enligt folket är denna äkta... kan det vara sant? Varför? Varför?!
På sommaren kan man ju inte ha foundation. Det går fetbort.
onsdag 12 augusti 2009
Sluta
Jag vet att det finns många som undrar hur det går med mig. Jag kan då komma med denna uppdatering.
Jobb: Det går inte alls. Jag söker alla jobb jag ser och till och med sådana som jag inte ser, men nej. Jag vet inte om det går ett rykte om mig att jag är bärare av svininfluensan eller tbc. Kanske är mina referensbrev (som jag iofs aldrig får visa) egentligen hemligt kodade och menar att jag är hemsk. Kanske har jag något typ av karaktärsfel som ingen upplyst mig om. Faktum är i alla fall att jag är ständigt och obönhörligt arbetslös på obestämd framtid.
Det är fan en bedrift att lyckas med med tanke på all utbildning och ändå erfarenhet som jag har.
Läkare: Det går inte heller alls. Specialisten som hade fått remissen har telefontid en timme i veckan på onsdag eftermiddag. Som tur var satt jag och ringde just då och efter 40 minuters upptaget kom jag fram bara för att få veta att INGEN REMISS HAR SKICKATS. Jag har gått omkring och väntat och väntat på... ingenting. Jag hade kunnat vänta i all evinnerlighet men det finns ingen remiss i mitt namn, deal!
Jag ska göra det. Imorgon ska jag få mina journaler och då ska jag lusläsa igenom det hela och se om det står "Verkar hitta på" eller "Orsak: hypokondri" någonstans och att det är det som är anledningen till att journalen inte skickats. När jag pratade med vårdcentralen igår så frågade kvinnan jag pratade med "du kanske vill ha remissen skickad?". Joråtacksåatte, det vill jag gärna. Jag ska få lov att ringa till en läkare imorgon och han "kanske kan ordna" det åt mig. Jag har aldrig träffat den här nya läkaren. Det blir läkare nummer, vad, sex-sju? Ingen. Vill. Hjälpa. Mig.
Det är roligt när man ibland pratar med folk om detta och jag får rådet att verkligen anstränga mig. "Har du ringt och verkligen legat på hos specialisten?" "Har du ringt andra allmänläkare och bokat tid?" "Har du skickat iväg 20-40 spontanansökningar till olika skolor och företag?" "Har du ringt och följt upp din ansökan sju gånger?" "Har du gått omkring på stan med en trottoarpratare fasttejpad på kroppen som meddelar att du kan arbeta för mat?"
HAR DU DET?
Jag kan meddela att jag har gjort allt och lite till. Till skillnad från många jag vet som har både jobb och pålitliga läkare som INTE HAR BEHÖVT ANSTÄNGA SIG SÅHÄR JÄVLIGT.
Det är inte meningen att man ska behöva göra sådana här grejer, men i mitt fall verkar det onekligen vara verklighet.
Hur kan jag förvänta mig att hitta ett jobb/en läkare om jag inte anstränger ihjäl mig. Varför är jag ledsen för? Tänk på något annat. Sluta att vara ledsen.
Alla andra klarar det ju. Varför inte jag?
Jobb: Det går inte alls. Jag söker alla jobb jag ser och till och med sådana som jag inte ser, men nej. Jag vet inte om det går ett rykte om mig att jag är bärare av svininfluensan eller tbc. Kanske är mina referensbrev (som jag iofs aldrig får visa) egentligen hemligt kodade och menar att jag är hemsk. Kanske har jag något typ av karaktärsfel som ingen upplyst mig om. Faktum är i alla fall att jag är ständigt och obönhörligt arbetslös på obestämd framtid.
Det är fan en bedrift att lyckas med med tanke på all utbildning och ändå erfarenhet som jag har.
Läkare: Det går inte heller alls. Specialisten som hade fått remissen har telefontid en timme i veckan på onsdag eftermiddag. Som tur var satt jag och ringde just då och efter 40 minuters upptaget kom jag fram bara för att få veta att INGEN REMISS HAR SKICKATS. Jag har gått omkring och väntat och väntat på... ingenting. Jag hade kunnat vänta i all evinnerlighet men det finns ingen remiss i mitt namn, deal!
Jag ska göra det. Imorgon ska jag få mina journaler och då ska jag lusläsa igenom det hela och se om det står "Verkar hitta på" eller "Orsak: hypokondri" någonstans och att det är det som är anledningen till att journalen inte skickats. När jag pratade med vårdcentralen igår så frågade kvinnan jag pratade med "du kanske vill ha remissen skickad?". Joråtacksåatte, det vill jag gärna. Jag ska få lov att ringa till en läkare imorgon och han "kanske kan ordna" det åt mig. Jag har aldrig träffat den här nya läkaren. Det blir läkare nummer, vad, sex-sju? Ingen. Vill. Hjälpa. Mig.
Det är roligt när man ibland pratar med folk om detta och jag får rådet att verkligen anstränga mig. "Har du ringt och verkligen legat på hos specialisten?" "Har du ringt andra allmänläkare och bokat tid?" "Har du skickat iväg 20-40 spontanansökningar till olika skolor och företag?" "Har du ringt och följt upp din ansökan sju gånger?" "Har du gått omkring på stan med en trottoarpratare fasttejpad på kroppen som meddelar att du kan arbeta för mat?"
HAR DU DET?
Jag kan meddela att jag har gjort allt och lite till. Till skillnad från många jag vet som har både jobb och pålitliga läkare som INTE HAR BEHÖVT ANSTÄNGA SIG SÅHÄR JÄVLIGT.
Det är inte meningen att man ska behöva göra sådana här grejer, men i mitt fall verkar det onekligen vara verklighet.
Hur kan jag förvänta mig att hitta ett jobb/en läkare om jag inte anstränger ihjäl mig. Varför är jag ledsen för? Tänk på något annat. Sluta att vara ledsen.
Alla andra klarar det ju. Varför inte jag?
torsdag 6 augusti 2009
Något?
Igår fick jag en kommentar på ett gammalt inlägg som löd något i stil med "Finns det något som du tycker är bra?". Jag vet inte om det menas "Finns det något som du tycker är bra?" eller om det är "Finns det något som du tycker är bra?". Inlägget handlade om folk som inte brydde sig om stavning och språkriktighet.
Nå. Skitsamma.
Det är i alla fall så att det finns saker som jag tycker är bra och nu ska jag berätta om dem.
Den första saken är att jag har funnit guld. Det är helt fantastiskt bra det här. På sr.se kan man ladda ner en massa podversioner av deras program och jag har hittat till dokumentärerna på P1. De är ju hur bra som helst! Jag har ägnat gårdagen åt flera olika dokumentärer och jag tänker fortsätta med det så länge jag lever. Så känns det i vilket fall just nu. Fasiken vad bra P1 är, jag har lärt mig en massa och det kostar ingenting! Eller jo, det kostar. Nu i dagarna dras licensen från mitt konto men nu känns det verkligen som om jag får valuta för pengarna. Goddamn. Det är bra för min ljudbokskonsumtion har inte varit hållbar, dessutom så finns det i princip bara dåliga kvar hos min leverantör. Hur många deckare kan egentligen försvaras ute på marknaden? Måttet är rågat om ni frågar mig.
Vad finns det mer för saker som jag tycker är bra? Jag tycker att det är bra att bo här där man plötsligt kan överraskas av en dag med över 30 plusgrader i skuggan. Det är härligt. Dessutom finns det tusen och åter tusen valmöjligheter här i Malmö ifall man vill roa sig, äta gott, motionera eller titta på spännande ting. För att inte talas om människorna här.
Det finns saker som jag tycker är bra och det är egentligen inte saker utan människor. Alla människor som jag har runtomkring mig är enastående bra människor. Det är oklart vad jag har gjort för att förtjäna sådant fint folk i min tillvaro. Den ena är klokare, mer omtänksam, vänligare, roligare, smartare och mer lyckad än den andra. Det är helt galet.
Det är inte utan att jag känner att jag inte riktigt passar in.
Det är bra saker.
Sen om jag kanske gnäller ibland så tänker jag inte be om ursäkt. Det här är min lilla ventil, låt mig använda den och om du inte vill vara nära så föreslår jag att du läser något annat. Eller lyssnar, på en ljudbok eller en dokumentär. Dessa kan jag rekommendera.
Toodeloo.
Nå. Skitsamma.
Det är i alla fall så att det finns saker som jag tycker är bra och nu ska jag berätta om dem.
Den första saken är att jag har funnit guld. Det är helt fantastiskt bra det här. På sr.se kan man ladda ner en massa podversioner av deras program och jag har hittat till dokumentärerna på P1. De är ju hur bra som helst! Jag har ägnat gårdagen åt flera olika dokumentärer och jag tänker fortsätta med det så länge jag lever. Så känns det i vilket fall just nu. Fasiken vad bra P1 är, jag har lärt mig en massa och det kostar ingenting! Eller jo, det kostar. Nu i dagarna dras licensen från mitt konto men nu känns det verkligen som om jag får valuta för pengarna. Goddamn. Det är bra för min ljudbokskonsumtion har inte varit hållbar, dessutom så finns det i princip bara dåliga kvar hos min leverantör. Hur många deckare kan egentligen försvaras ute på marknaden? Måttet är rågat om ni frågar mig.
Vad finns det mer för saker som jag tycker är bra? Jag tycker att det är bra att bo här där man plötsligt kan överraskas av en dag med över 30 plusgrader i skuggan. Det är härligt. Dessutom finns det tusen och åter tusen valmöjligheter här i Malmö ifall man vill roa sig, äta gott, motionera eller titta på spännande ting. För att inte talas om människorna här.
Det finns saker som jag tycker är bra och det är egentligen inte saker utan människor. Alla människor som jag har runtomkring mig är enastående bra människor. Det är oklart vad jag har gjort för att förtjäna sådant fint folk i min tillvaro. Den ena är klokare, mer omtänksam, vänligare, roligare, smartare och mer lyckad än den andra. Det är helt galet.
Det är inte utan att jag känner att jag inte riktigt passar in.
Det är bra saker.
Sen om jag kanske gnäller ibland så tänker jag inte be om ursäkt. Det här är min lilla ventil, låt mig använda den och om du inte vill vara nära så föreslår jag att du läser något annat. Eller lyssnar, på en ljudbok eller en dokumentär. Dessa kan jag rekommendera.
Toodeloo.
onsdag 5 augusti 2009
söndag 2 augusti 2009
Tröstlöst
Jag har varit okry.
Jag är faktiskt lite orolig över det där. I november 2008 började jag först känna av symptomen och jag har lidit av dem sedan dess. Dessa symptom hämmar mig ganska mycket i mitt vardagliga liv. Jag får välja mellan att antingen få ont och strunta i det hela och leva som vanligt eller ge efter och vara ohyggligt försiktig mest hela tiden. Under den största delen av den här tiden har jag varit mycket försiktig, men den senaste tiden har jag struntat i det och bara använt mig av Apotekets receptfria smärt- och symptomlindrande produkter.
När jag idag gick in och tittade på bipackssedeln såg jag att dessa inte får användas under mer än tre veckor, sen måste man uppsöka läkare. Jag har uppsökt läkare. Ikväll när jag räknade efter har jag pratat med inte färre än fem läkare om detta. Alla har mer eller mindre haft olika teorier och de har allihopa inneburit att jag skickas från den läkaren som jag just då besökt till en annan. Med sviktande resultat.
De fem läkare som jag har sökt hjälp hos har varit tre allmänläkare och två specialister. Specialisterna har jag pratat med på uppmaning av allmänläkarna. Alla fem hade olika teorier och ingen ansåg sig själv vara den som är bäst lämpad att hjälpa mig. (Notera att jag hoppar mellan olika tempusformer, detta för att det hela pågår i detta nu.) En av allmänläkarna var lite annorlunda än de andra dock, han lovade att kalla mig igen och utvärdera den behandling som han tyckte skulle vara käck. Detta var i mars, jag väntar fortfarande på den där kallelsen som skulle följa efter två veckor.
Fast jag håller inte andan, sen den läkaren har jag hunnit vara hos flera andra läkare. Buden är många men de verkar allihopa ha det gemensamt att de i hemlighet verkar tycka att jag förtjänar att göra de inskränkningar som jag måste göra i livet för att hålla smärtan stången. Ingen har sagt det, men det känns lång väg.
Den senaste läkaren var också en allmänläkare. En alldeles grön allmänläkare som jag fick komma till pga att jag fick the mother of all UVI:s och bäckenbotteninflammation. Jag ansåg det lämpligt att insistera på att han hjälpte mig med detta också och det gjorde han, i form av att skriva en remiss till en specialist. En riktigt riktig specialist med gott rykte och välkänt namn. Detta var i maj om jag inte missminner mig, ännu har jag inte hört ett pip. Inte ens ett "Du är välkommen om 12 månader" utan verkligen ingenting.
Jag väntar således nu. Folk uppmanar mig att gå till fler läkare, eller tillbaka till samma, eller till akuten för att sätta mig och grina. Inget känns särskilt angeläget. Ibland får jag uppmaningen att ringa till sjukvårdsupplysningen. Hur många gånger jag har gjort det har jag tappat räkningen på, men detta leder oftast till att
1. Jag blir uppmanad att uppsöka läkare
2. Jag blir uppmanad att testa apotekets receptfria mediciner
Inget av detta har lett någonstans. Jag tror inte att de läkare som jag har träffat har något intresse av att hjälpa mig. Jag önskar mig en läkare som vill lyssna på mig i mer än två minuter och verkligen lyssna på min historia och sen verkligen undersöka vad det skulle kunna vara men det verkar vara en utopi. I något program på Tv3 sitter ett helt team med läkare och slår sina kloka huvuden ihop, detta för att det är exceptionella fall. Varför kan inte vanligt folk få tid och kloka huvuden? Räcker inte skatten till det? Vad exakt räcker skatten till? Fem olika läkare med fem olika teorier och fem olika ursprungsländer på deras respektive läkarutbildning?
Ibland är det väldigt tröstlöst alltihopa.
lördag 1 augusti 2009
Ojoj
Tur att jag för en gångs skull inte var hemma. Läskiga saker händer alldeles utanför knuten. Turligt nog hade jag fönstrena stängda så småkissarna inte behövde störas av denna stora händelse.
Arbiggigt
Om det behövs en hel handlingsplan för att den här personen inte ska upprepa det han gjort så verkar det ju som
1. Han inte har fattat att han har gjort något fel
2. Han kanske inte ska vara lärare med en hjärna där något sådant kan födas
3. Skolledningen måste vara fullt ut desperat
I Ängelholm har folk inom ett bostadsområde hängt ut en "sexdömd" granne med flygblad som delats ut i grannskapet. Personen i fråga tycker att det känns som om han/hon har fått en kniv i ryggen.
Jorå... jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta. Det är en sak om man i självförsvar har ihjäl någon, hamnar i fängelse och sen kommer ut. Då tycker jag inte att man förtjänar att ha detta brott i hasorna resten av livet.
Men, om man har en hjärna som faktiskt kan åstakomma någonting som ett sexuellt övergrepp på en annan varelse, ja, då har jag svårt att tro att den människan är helt och fullt ofarlig.
Men vad vet jag? Tendenserna kanske har vårdats bort. Någon gång ska man ju ha sonat sitt brott, så är det ju.
Äh jag vet inte.
Jag har noterat en sak under den här sommaren. Jag vet inte om det är ovanligt tydligt just nu eller så är det bara så att jag är exceptionellt lättirriterad nu, jag vet inte. I alla händelser, företeelsen är denna: ibland när man är ute och går på stan så kommer folk och bara klipper av ens väg. De verkar inte bry sig ett smack om att de tvingar en att tvärnita, för dessa ska ju fram. Jag kan förstå att sådana här situationer ibland uppstår men jag blir irriterad när det sker på gågatan och man själv går i gatans riktning och skärs av av någon som sneddar över. Det som är som allra mest irriterande är detta: de människor som oftast gör detta är män i åldrarna 20-45. Det är som om dessa män verkligen på riktigt tror sig vara universums härskare och att jag i egenskap av att vara liten ung tjej är några pinnhål lägre i rang än dem. Samma fenomen kan för övrigt observeras på bussar och tåg då samma typ av människor gärna vill lufta sina kulor onödigt mycket på bekostnad av alla andra.
Frågan är vem det är som gör fel? Jag eller universums härskare?
1. Han inte har fattat att han har gjort något fel
2. Han kanske inte ska vara lärare med en hjärna där något sådant kan födas
3. Skolledningen måste vara fullt ut desperat
I Ängelholm har folk inom ett bostadsområde hängt ut en "sexdömd" granne med flygblad som delats ut i grannskapet. Personen i fråga tycker att det känns som om han/hon har fått en kniv i ryggen.
Jorå... jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta. Det är en sak om man i självförsvar har ihjäl någon, hamnar i fängelse och sen kommer ut. Då tycker jag inte att man förtjänar att ha detta brott i hasorna resten av livet.
Men, om man har en hjärna som faktiskt kan åstakomma någonting som ett sexuellt övergrepp på en annan varelse, ja, då har jag svårt att tro att den människan är helt och fullt ofarlig.
Men vad vet jag? Tendenserna kanske har vårdats bort. Någon gång ska man ju ha sonat sitt brott, så är det ju.
Äh jag vet inte.
Jag har noterat en sak under den här sommaren. Jag vet inte om det är ovanligt tydligt just nu eller så är det bara så att jag är exceptionellt lättirriterad nu, jag vet inte. I alla händelser, företeelsen är denna: ibland när man är ute och går på stan så kommer folk och bara klipper av ens väg. De verkar inte bry sig ett smack om att de tvingar en att tvärnita, för dessa ska ju fram. Jag kan förstå att sådana här situationer ibland uppstår men jag blir irriterad när det sker på gågatan och man själv går i gatans riktning och skärs av av någon som sneddar över. Det som är som allra mest irriterande är detta: de människor som oftast gör detta är män i åldrarna 20-45. Det är som om dessa män verkligen på riktigt tror sig vara universums härskare och att jag i egenskap av att vara liten ung tjej är några pinnhål lägre i rang än dem. Samma fenomen kan för övrigt observeras på bussar och tåg då samma typ av människor gärna vill lufta sina kulor onödigt mycket på bekostnad av alla andra.
Frågan är vem det är som gör fel? Jag eller universums härskare?
tisdag 28 juli 2009
TJATA!
Snälla söta nån då. Ska Zlatan byta? Ska Eto'o gå med på det? Kommer det att kosta många hundra miljoner? Spelar det någon roll vad Eto'o säger? Hatar Mourinho Zlatan nu? Har de aldrig tyckt om varandra? Var Zlatan aldrig älskad? Är Zlatan i Sverige? Skriver Zlatan autografer? Ska Zlatan gå igenom en läkarkontroll? Men har Eto'o verkligen sagt ja? Är Eto'o lika värdefull som Zlatan? Har Zlatan lämnat Inter? Har Zlatan kommit till Spanien? Har Zlatan brutit handen? Ska Zlatan opererera sin hand? Tycker Spanien om Helena Seger? Måste Zlatan fly från sina fans? Kommer Zlatan att missa försäsongen? Är Zlatan lycklig? Vilket nummer kommer Zlatan att få? Säljs det redan Ibrahimovic-tröjor?
Har det aldrig någinsin förut i hela världshistorien skett en transfer?
Man skulle kunna tro det.
Det enda vackra i det här verkar vara att de flesta medier efter x antal år äntligen insett att man inte behöver byta ut alla s i Zlatanrelaterade nyheter mot z. "Zlatans superkvinna" såg jag någon tidning som hade som rubrik. Det måste ha kliat som fan i fingrarna på alla runt omkring, men så var det väl något smartass som kom på att alla rubriker och ingresser som hade med Zlatan att göra under det senaste decenniet hade gjort just det stilistiska tricket.
"Ok då" sa alla på redaktionen med hängande huvud, och ingen ville egentligen se sidan när den kom i tryck. En förlust av fiffighet. En fiffighet slängd i papperskorgen. Fy Fabian!
Allvarligt talat.
Sluta nu.
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
Expressen
Sydsvenskan
Sydsvenskan
DN
DN
Har det aldrig någinsin förut i hela världshistorien skett en transfer?
Man skulle kunna tro det.
Det enda vackra i det här verkar vara att de flesta medier efter x antal år äntligen insett att man inte behöver byta ut alla s i Zlatanrelaterade nyheter mot z. "Zlatans superkvinna" såg jag någon tidning som hade som rubrik. Det måste ha kliat som fan i fingrarna på alla runt omkring, men så var det väl något smartass som kom på att alla rubriker och ingresser som hade med Zlatan att göra under det senaste decenniet hade gjort just det stilistiska tricket.
"Ok då" sa alla på redaktionen med hängande huvud, och ingen ville egentligen se sidan när den kom i tryck. En förlust av fiffighet. En fiffighet slängd i papperskorgen. Fy Fabian!
Allvarligt talat.
Sluta nu.
Aftonbladet
Aftonbladet
Expressen
Expressen
Sydsvenskan
Sydsvenskan
DN
DN
måndag 27 juli 2009
Allvar
Jag kan nu meddela för den som bryr sig (vilket antagligen inte är någon alls) att jag har frigjort mig från Com Hem och Netonnet. Det senare var inte ett så särskilt plågsamt förhållande, men det är skönt att ha sin lilla pryl avbetald. Min fina Nokia N85 är nu min och bara min, betald och klar.
Com Hem och skilsmässan därifrån ger mig dock betydligt större känslor av eufori, dessutom visade det sig att min uppsägningstid bara är en månad (varför de har tre månader på hemsidan vete jag ej, jag frågade dock inte heller) och jag är av med det hela den sista augusti.
Sen ska jag kolla på sexan, jävlar i min lilla låda vad den ska fungera!
Jag har putsat mina fönster så nu när jag tittar ut blir jag alldeles bländad... herreminje vad jag måste ha haft skitiga sådana innan. Fast jag ser redan nu när jag tittar att det är NYA NOSAVTRYCK på fönstrena. Jag ska prata allvar.
Com Hem och skilsmässan därifrån ger mig dock betydligt större känslor av eufori, dessutom visade det sig att min uppsägningstid bara är en månad (varför de har tre månader på hemsidan vete jag ej, jag frågade dock inte heller) och jag är av med det hela den sista augusti.
Sen ska jag kolla på sexan, jävlar i min lilla låda vad den ska fungera!
Jag har putsat mina fönster så nu när jag tittar ut blir jag alldeles bländad... herreminje vad jag måste ha haft skitiga sådana innan. Fast jag ser redan nu när jag tittar att det är NYA NOSAVTRYCK på fönstrena. Jag ska prata allvar.
Rosa drink
Det är inte utan att jag blir lite full i skratt när jag ser detta på aftonbladets hemsida... jag tänker och jag tänker rosa, men trots detta blir inte denna drink som de använder för att illustrera sin fina rosa idé rosa. Snarare gul. Underlägget är rosa... jorå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
