Salt och vatten

Ok. Under hela den här The-mother-of-all-UVI:s veckan har jag velat ha salt. Det är det första som har funnits i min hjärna när jag vaknat och det sista som lämnat hjärnan när jag somnat. Nu ikväll tänkte jag att jag en gång för alla tänkte ge systemet en jävla massa salt. Saltdepån är påfylld. Tror jag.
Jag har ganska ont i huvudet nu, och är sjukt törstig.
Finns det någon sjukvårdskunnig där ute som har något att säga om detta?
Är det normalt att ha infektion i njurarna och vilja ha salt och sen bli väldigt törstig när saltet väl tillförs?
Mina värden är för övrigt helt löjligt dåliga.
Nästa vecka ska jag må bra igen.
Önska mig lycka till.

Förresten: Idag när jag och J gick förbi en gatumusikant som spelade någon musikslinga i moll så började jag att gråta. Först var jag tvungen att gå dit och lyssna, sen gav jag honom pengar och när jag givit honom pengar upprepade han det han hade spelat när jag först ställt mig för att lyssna. Detta ledde således till att jag började att gråta. Jag förklarade för J att jag alltid varit sån och att mina syskon slängde sig på teven när den plötsligt började spela Byssan lull för det var en gråtande Helena waiting to happen. J skrattade och tyckte att jag antingen var liten fortfarande eller inte borde prata i imperfekt (som ju heter preteritum nu).
Antagligen hade han rätt.