Tråkreflektion

Äeh.. himlaplättar. Nu har det gått ytterligare några timmar men jag är inte gladare för det.
Nå.
Jag såg en sån där lytesdokumentär som det finns så många av. Denna handlade om folk som var födda med samma sjukdom eller sjukdomar som liknade de som "elefantmannen" hade. Gigantism har det kallats ibland.. men i det här programmet var det var flera olika.
En liten fyraåring i USA hade en hand som var gigansisk. Skinnet sprack på den för att den växte så fort och han orkade inte hålla upp den. Själva handflatan växte så mycket att fingrarna var helt obrukbara och det enda han kunde göra var att gå omkring med den här handen i en jättestor bandageklump som hängde längst nere på armen. Varje dag var föräldrarna tvugna att byta förbandet på megahanden som var helt oanvändbar under lillkillens stora plåga.
Han grät men var alldeles tyst, verkar ha blivit väldigt van bandagebytandet.
Föräldrarna förklarade att de var beredda att kämpa till döddagar för att inte deras lilla prins skulle bli tvungen att amputera sin hand. Trots att läkarna försöker få dem till det.
....
WHAT?
Varför tvingar de lillungen att släpa på den där infekterade, såriga och obrukbara knölen längst ut på armen? Vad har han för glädje av den? Fingrarna fanns knappt kvar och handen var som skrivet fullständigt obrukbar. Den var det nu och skulle alltid vara det.
Vad är det för jävla sak att "kämpa" för? Hade de någon slags föreställning att bara han har två händer så är han inte handikappad? Sådana jävla dumheter. Vad än anledningen må vara så är den ju idiotisk. De vägrar att låta en tumör opereras bort helt enkelt. Det må vara att ungen är född med denna tumör och att de flesta människor har den och kan ha användning av den, men den här pojken har ingen som helst användning av sin "hand" och den plågar honom.

Vilka jävla puckon.

Puckat var också för övrigt att dokumentären vinklade det så att det verkligen var så att de kämpade för en god sak. Vad i helvete?

Det är min lilla torsdagsreflektion.